Vägen till livet

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Att älska varandra kan det vara vägen till livet?

Mina tankar snurrar i denna reflektion om hur kärleken kan förändra världen. Vi människor har i alla tider sökt en väg som leder till ett värdigt liv, ja vägen till livet. Jag funderar om vårt sökande är en jakt efter det förlorade paradiset. Kanske ligger den väg vi så gärna vill finna närmre oss än vad vi tror. Kan kärleken vara den dörr vi måste öppna för att finna vägen till livet? I denna reflektion ska jag försöka öppna denna kärlekens dörr. Låt oss nu vandrar ut på vägen till livet.

Vägen till livet kan vara både en yttre och en inre resa. I den bästa av världar börjar varje resa som en vacker tanke. Men det får inte sluta där som en vacker tanke, en idé i vårat inre känsloliv. Vägen till livet måste förvandlas till en aktiv handling som verkligen förändrar perspektivet på hur vi lever. Ingen av oss kommer upp till toppen av Kebnekaise om vi bara gör bergbestigningen i teorin, ja du förstår liknelsen. Vi kan läsa hur många kartor som helst, eller hur många biblar som helst men resan kommer igång först när vi sätter den ena foten framför den andra och börjar gå.

Jag hävdar att kärleken är den dörr som vi bör öppna för att finna vägen till livet. I mötet med en annan människa finns en möjlighet att öppna denna dörr och kliva över tröskeln och börja vandra på vägen till livet. Att i mötet förstå att att vägen jag söker kanske inte handlar om att hitta vägen utan skapa den. Att skapa vägen till livet genom mötet är att förstå att verklig kärlek inte bara är vackra ord utan även ett skapande i hur vi verkligen behandlat varandra och oss själva. Kärlek är att låta ord bli handling. Kärlek är när jag väljer empati framför likgiltighet, i den handlingen får jag bokstavligen se hur vägen till livet tar form under mina fötter. En yttre resa i självinsikt och självkänsla med också en resa som lär mig att finna omtanke i mötet med mina medmänniskor.

Självinsikt i att jag är en dörröppnare för vägen till livet. Att upptäcka sökandet efter att finna frid i mitt inre är viktigare än jag tror. Upptäckten att frid i mitt inre är en förutsättning för mig att finna vägen till livet.

En viktig insikt i mitt sökande är att övertyga mig själv att Gud är fridens Gud. För mig är det svårt att höra Guds röst om jag är orolig. När allt inom mig är kaos och orons vågor går höga blir mitt hjärta, ja hela mitt inre rastlöst och jag får bomull i öronen och blir jag lomhörd. Dessa dagar finns det massor av saker som bubblar inom mig och som hindrar mig då jag försöker finna vägen till livet. Är jag riktigt troende, duger jag inför Gud, det jag sa och det jag gjorde som är oförlåtligt och dumt, missbrukar jag nåden från Gud, är jag en god människa osv. Allt blir till ett brus så att jag inte hör Gud.

Gud är fridens Gud. Gud kommer alltid till mig med en mild och fridfull ton. Gud kommer till mig med en röst jag känner igen. En röst som får mig att växa i tillit. Det andra, det bullriga kommer inte från Gud så det är något jag måste rensa bort i mitt liv om jag vill finna vägen till livet. Bön är något som för mig ställer in kompassen så att jag finner livets väg trots allt buller. Där i bön inför och tillsammans med Gud finner jag hur vågorna lägger sig. Gud står där och ropar till vinden och vågorna, tig, var stilla! Den inre bönen är för mig ett vänskapligt umgänge med Gud, en Gud som älskar mig. Gud är för mig vägen till livet.

Att förändra världen behöver kanske inte vara svårare än att vi bestämmer oss för att öppna kärlekens dörr. Vägen till livet är öppen för dig och mig, kom nu går vi in genom dörren för att se vart vägen leder oss. Tveka inte, vägen till livet är öppen och varm. Den finns där för oss. Och jag tror att den börjar med att vi förstår att vi ska älska varandra.