Är vår personliga tro – eller brist på tro – ett medvetet val, eller böjer vi oss bara för flockens vilja? Sökandet efter tillhörighet och rädslan för utanförskap gör det ofta lättare att hålla med än att utforska livets stora frågor på djupet. Men priset för att passa in kan bli högt om vi tystar vår egen inre längtan.
”Jag tror inte på någonting, jag är ateist.” Svaret kom snabbt i ett vardagligt samtal. Det ledde inte till några djupare diskussioner just då, men frågan lämnade mig inte i fred: Hur kunde jag tro på Gud? Samtalet väckte en kedja av tankar om vad vi egentligen bygger våra liv och övertygelser på.
Vad tror du på? Vad tror jag på, egentligen?
Tror jag kanske mer på vänner, kompisar eller – som vi sa förr – polarna i gänget? Tror människor mer på andras syn på Guds existens (eller frånvaro) och låter funderingarna stanna där? Säger somliga ett bestämt nej till Gud bara för att ”så har vi alltid gjort i vår släkt”?
Människor som älskar människor är lyckliga människor. Men kuvar vi vår innersta gudslängtan bara för att bli älskade och accepterade av omgivningen?
Sökandet efter tillhörighet
Handlar den inbillade friheten i att inte tro på Gud egentligen om att vi i grunden är flockdjur? Det tror i alla fall jag. Våra resonemang runt tro handlar ofta inte så mycket om teologi. Det handlar snarare om sökandet efter tillhörighet och rädslan för utanförskap.
Åsikter speglas mot åsikter i ett ständigt flöde för att vi ska passa in och känna oss trygga. Att känna sig bekräftad blir till ett krav på att tycka som våra vänner. Det gemensamma sammanhanget och viljan att tillhöra en flock gör att vi slutar söka våra egna sanningar. I stället böjer vi oss för gruppens vilja. Det är trots allt lättare att hålla med än att bryta mönster.
”Intellektuell lattja” och yta
Att göra som vi alltid har gjort är bekvämt. Men visst är det så oavsett om vi tror på Gud eller inte? Vi vill så gärna sätta etiketter på allt, även på vår tillhörighet och vår grupp. Det blir sällan ett genomtänkt ställningstagande, utan stannar på ytan. Gud finns eller Gud finns inte – vad tror vi på i just vår flock?
Det är enkelt och smidigt, men otroligt ogenomtänkt. Vi är i grunden bekväma varelser. Det krävs enormt mycket energi för att utforska existentiella frågor på djupet. Kanske kan man sätta etiketten ”intellektuell lattja” på detta sätt att förhålla sig till livet?
Priset för acceptans
Men denna typ av acceptans har ett högt pris. Det kostar oss vår inre längtan. Vi klipper våra egna vingar för att vi inte vågar se om de bär. Oavsett om det handlar om en andlig längtan eller något annat djupt personligt, så anpassar vi oss för att bli älskade. Gemenskapen blir viktigare än vårt sanna jag. Kulturen i flocken blir viktigast för den som vill passa in.
Här landar vi i en av livets stora paradoxer. Det är i mötet med andra som vi blir till som människor, men om vi offrar vår egen sanning för flockens skull förlorar vi oss själva på vägen.
Kanske är det just där som tron på Gud erbjuder en helt annan sorts frihet. En frihet där du inte behöver prestera en åsikt för att passa in, och där din inre längtan inte är ett hot mot gemenskapen – utan en kompass. Att våga veckla ut sina vingar och se om de bär kräver mod, men det är också då vi börjar flyga på riktigt.
Så är ateisten jag samtalade med en Gudförnekare? Svaret beror helt på vem du frågar.
När vi möter människor som inte tror, tror jag sällan det handlar om ett aktivt eller aggressivt motstånd. Det är snarare en ärlig frånvaro av tro, helt enkelt för att bevisen inte räcker till. Att kalla någon för ”Gudförnekare” kan därför kännas både sårande och felaktigt. Det ordet förutsätter ju att Guds existens är en självklar sanning som man medvetet väljer att blunda för, snarare än en djup längtan eller en hypotes man helt enkelt inte funnit grund för att tro på.
Kanske bär vi som tror ett eget ansvar här. Vi hamnar så lätt i trygga bubblor där vi talar ett språk som bara de redan frälsta förstår. Vi är ibland dåliga på att förklara vad en levande, pulserande tro faktiskt innebär för någon som står utanför vår gemenskap.
Men verkliga samtal och varma möten fungerar ofta som små frön. De lägger sig stilla i hjärtat och gror i det omedvetna. Jag har själv märkt att en människa som inte tror kan ställa frågor som väcker något djupt inom mig, och faktiskt leda mig ännu närmare min egen tro. Guds vägar är sannerligen outgrundliga, och Han kan använda varje möte och varje människa för att skänka oss sitt ljus.
Kommentera det här inlägget