Visst är det lätt att prata om kärlek och förlåtelse i teorin? Men i praktiken, mitt i alla mänskliga konflikter och vardagsgroll, märker jag hur jag själv fungerar. Jag vill så gärna att Gud ska välja min sida och hålla med just mig. I denna reflektion delar jag med mig av mina personliga tankar kring hur svårt det faktiskt är att låta Guds gränslösa kärlek utmana mina egna fördomar.
Det svåraste Gud ber mig att göra är kanske att älska och be för mina fiender, att göra gott för de som hatar mig ( Matteusevangeliet 5:43-48). Men visst är det även ett underbart verktyg för inre frid och försoning? Välkommen kära läsare och förlåt att texten är lite lång. Men så kan det bli när man resonerar och reflekterar med sig själv ibland. Men nu ger vi oss ut i ordflödets underbara värld.
Jag tror på en Gud som ÄR kärleken. Jag tror att Gud älskar mig, precis som jag är. Det är en otroligt fin och trygg tanke som bär mig. Men om jag ska vara helt ärlig med dig… så finns det en baksida med den tron. En baksida som jag brottas med ibland. För om jag tror att Gud älskar mig, måste jag också köpa nästa steg: Att Gud älskar alla andra också. Precis alla.
Och det är nu det blir svårt för mig. Jag har så svårt att förlika mig med tanken på att Gud älskar mina fiender. Att Gud älskar de människor som jag genuint inte tycker om, de som sårar andra eller de som jag tycker beter sig illa. Att Han älskar dem lika mycket som Han älskar mig. Min mänskliga stolthet vill liksom inte gå med på det.
Vi människor hamnar ständigt i konflikter. Det handlar om allt från mitt eget småsinta vardagsgroll till stora, fasansfulla krig ute i världen. Och mitt i allt det där märker jag hur jag själv fungerar: jag vill så gärna att Gud ska välja min sida. Jag vill ta Gud i beslag, sätta Honom i mitt eget lag och få bekräftat att jag har rätt och ”de andra” har fel.
Men jag inser ju att Gud är så mycket större än mina småaktiga bråk. När jag tror att Gud väljer sida, då förminskar jag Honom. Då drar jag ner Honom till min egen mänskliga nivå. Guds kärlek har inga gränser, det är bara jag som sätter upp murar med mina egna fördomar.
Gud ser inte världen i svartvitt, även om jag själv ofta hamnar där. Vi människor älskar ju att dela in varandra i fack baserat på nationalitet, kön, sexuell läggning, religion, ekonomi eller utbildning. Listan kan göras hur lång som helst.
Men i mina tankar ser jag en Gud som skakar på huvudet åt alla våra etiketter. Jag tror att Han ser dem som helt onödiga hinder. De står bara i vägen för det som faktiskt är Hans vilja med våra liv: att vi ska älska Honom, och att vi ska älska varandra. Ja, jag tror faktiskt att Gud ofta tycker att våra mänskliga konflikter är ganska löjliga och onödiga.
Vi har fått en uppmaning som är nästintill övermäktig: att be för våra fiender. Men jag tror på riktigt att om vi faktiskt började praktisera det – i stället för att bara nicka i kyrkbänken eller prata om det – så skulle världen förändras i grunden. Då skulle Guds ljus äntligen få sippra ut genom sprickorna i våra hårda skal.
När tanken på att vi alla är älskade av samma Gud får slå rot i mitt hjärta, då händer något med mig. Mitt fokus flyttas från mina egna idéer till att söka Guds plan. Jag börjar förstå att allt det där yttre – var vi kommer ifrån, vad vi tjänar eller vem vi älskar – är sekundärt. Det är Gud som ger oss vårt värde, inte våra mänskliga gränser.
Men fy, vad svårt det är. Jag märker så ofta hur det lovas brett men hålls tunt. Vi människor kan skriva under avtal, stifta lagar och lova att förlåta, men snart blossar ilskan upp igen.
För många är det svåraste ordet som finns ”förlåt”. Ett djupt, innerligt förlåt och en uppriktig bekännelse kräver så mycket av oss.
Kanske gör vi ofta felet att vi bara försöker ”dra ett streck över allt” och glömma. Men jag har insett att glömma inte är samma sak som att förlåta. Det jag bara försöker glömma tar jag ju inte hand om. Det ligger kvar där under ytan, pyr och bubblar, och så plötsligt exploderar det igen. Att bara glömma är inte äkta försoning.
Att förlåta på riktigt innebär att jag måste stanna upp, rannsaka mig själv och bekänna min egen del i det som blev fel. Det är en livslång och kanske mödosam process. Varför? För att det kräver att jag ger upp min egen makt att döma andra.
Jag måste helt enkelt våga låta Guds kärlek utmana mig radikalt. Jag måste låta Honom rasera mina fördomar – även när det gör ont i mitt ego.
Kommentera det här inlägget