När skuggorna blir långa och livets höst kryper närmare, misstar omvärlden ofta vår tystnad för passivitet. Men att sakta ner är inte att kapitulera. I denna lågmälda reflektion, skriven i Leonard Cohens anda, bjuder jag in till en gemensam betraktelse över skördetiden, ja den mogna åldern då vi inte släcker ljuset, utan tänder brasan och delar med oss av livets bittra och ljuva visdom.
Någon ville likna mina texter med Leonard Cohen mjuka men genomträngande stil. Kanske är det så? Om det är så skulle jämförelsen vara en otrolig ära. I denna reflektion gör jag ytterligare ett försök att skriva tankar på mitt lågmälda sätt. Nu kära läsare funderar vi tillsammans, du och jag. Jag hade trevlig när jag skrev detta och nu vill jag önska dig trevlig läsning.
Låt oss börja med en bön:
Gud, välsigna våra sinnen så att vi ser dig i denna text.
Låt inte kylan stänga våra hjärtan,
och ge oss modet att sjunga vår sång,
även när skuggorna blir långa.
Amen.
Är livets höst verkligen en tid för att dra sig tillbaka och låta tystnaden ta över? Eller är det nu det verkliga arbetet börjar, arbetet med att ta hand om själva skörden?
Se på träden. De tappar inte sina löv i desperation eller nederlag. Det är en helig förberedelse för att börja om på nytt. Hösten är ingen begravning, det är den tid då ladorna och skafferierna ska fyllas. Vi samlar det som växt i mörkret och ljuset, fyller våra frysboxar och tänder spisarna. Vi gör oss redo för kylan, inte genom att ge upp, utan genom att samla den kraft som krävs för att hålla hungern borta.
Det är likadant med den här långa resan vi kallar livet. Allt det vi sått i ungdomens blinda framfart har vuxit till sig. Nu står vi här på fältet, och det har blivit dags att summera. Men vem har sagt att denna sena timme handlar om att tystna?
Marknaden och de unga har bråttom. De mäter vårt värde i hur snabbt vi springer i deras ekorrhjul, och när vi kliver av misstar de vår tunga, lugna rytm för passivitet. De tror att elden har slocknat bara för att vi inte längre brinner på deras villkor.
Men de tar fel. Naturen har aldrig haft bråttom, och ändå blir allt fullbordat.
Att sakta ner är inte att kapitulera. Att vända blicken inåt, att dela med sig av den bittra och ljuva visdom man samlat på sig, att vårda de sista, sanna relationerna och det är en nåd. Det är en lågmäld, livsbejakande kraft som ingen ekonom kan räkna ut värdet av.
Vi ska inte släcka ljuset bara för att skuggorna blir långa. Livets höst är den tid då vi tänder brasan och bjuder in till värmen. Vi öppnar dörren till vårt eget väderbitna skafferi av erfarenheter, smakar på frukterna av våra gamla synder och segrar, och fröjdas över att vi fortfarande har en sång kvar att sjunga. Eller som Leonard Cohens skrev, ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in”. Kanske kan man översätta denna rad med, du ser sprickorna och hösten, men använder dem för att tända en brasa, en brasa som sprider värme, ljus och kärlek.
Det goda du fått som gåva från Gud ska du ge vidare. Det du säger tränger igenom, inte för att det skriker, utan för att det talar med den självklara auktoritet som bara kommer inifrån inspirerat och planterat av skördens Herre. Livets höst är verkligen en tid att glädjas. Och glöm aldrig att sjunga din sång så länge du har andan kvar.
Kommentera det här inlägget