Låt oss börja med en bön:
Gud, du som låter ditt regn falla över både onda och goda, öppna våra hjärtan idag. Hjälp oss att ta emot din gränslösa nåd, och ge oss mod att så frön av tro som får växa långt in i framtiden – likt ekar som ger skugga åt generationer vi själva aldrig kommer att möta. Amen.
Om vi skulle få för oss att plantera en ek så vet vi inte för vem vi planterar den. Ekar kan bli otroligt gamla. Det tar en väldigt lång tid innan de blir färdiga träd. Så frågan kvarstår, varför plantera en ek när vi inte själva får någon glädje av den?
Välkommen kära läsare, vem du än må vara. I denna reflektion ska vi stanna upp och fundera över hur, och framför allt varför, vi planterar budskapet om vår kristna tro. Vad är egentligen drivkraften bakom vårt engagemang? Gör vi det för vår egen skull, för att det känns tryggt och välbekant här och nu? Eller gör vi det för att bygga en bro till framtiden? Sätt dig nu bekvämt och läs denna text och reflektera över ordens innebörd. Nu kör vi, eller kanske, nu planterar vi en ek.
Handlar vår tro om att bara roffa åt oss av allt det goda som Gud ger? Är det en gåva vi vill hålla hårt i för egen del? Eller bär vi på en djupare längtan efter att så något som kommande generationer kan få skörda och njuta av? Planterar vi en ek, något som ska växa in i framtiden?
Vi har själva fått ta emot ord som har ekat genom århundradena. De har burits av människor som trofast förde dem vidare tills de en dag nådde fram till oss. Frågan är om vi vill bli nästa länk i den kedjan. Vill vi plantera dessa levande ord i samtiden för att låta dem slå rot och spridas långt in i framtiden?
Att dela sin tro är på många sätt som att plantera en ek. Vi kanske inte själva får uppleva trädets fulla prakt. Men vi gör det för att framtida generationer ska kunna finna skugga, ro och glädje under dess krona.
Regnet som vattnar den gamla eken gör ingen skillnad på folk. Det faller lika envist över den onda som över den goda. Det bryr sig inte om våra flaggor, våra pass eller de gränser vi har ritat på kartan. Det har inga nationsgränser, ingen nationalitet och inget mänskligt språk kan göra anspråk på det.
Det är precis så jag tänker mig Guds nåd. En gränslös gåva som faller ur intet, skänkt i stilla godhet till dem som behöver den mest. Nåden låter sig aldrig tämjas av våra lagar.
Det här nådefulla regnet har fallit över oss i generationer. Det är inget vi har förtjänat, och vi kan inte köpa det. Det finns inga pengar i världen som kan betala för det, och inget arbete vi kan göra för att bli värdiga. Det är bara nåd. En ren, oförtjänt gåva i mörkret.
Allt en människa kan göra är att stå barhuvad i stormen, sträcka ut sina händer och viska:
”Herre, låt det falla över mig. Rena mig med ditt nådefulla regn. Tvätta bort min bitterhet, min ondska och alla de mänskliga misstag jag samlat på hög.”
Kommentera det här inlägget