Varför har vi gjort lågmäldheten till en kristen dygd? Samtidigt som kyrkan gör enorm skillnad i samhället, väljer vi ofta att viska om vår tro, till och med när vi möts i kyrkbänken. Det är dags att sluta be om ursäkt och istället hämta inspiration från motorcykelvärldens mest kända livsråd: Loud pipes save lives. Fritt översatt ”Högljudda avgasrör räddar liv”. Nu nu kickar vi igång denna reflektion.
Välkommen kära läsare låt oss börja denna reflektion med en bön för vårt mod. ”Käre Herre, tack för att du har gett oss ett budskap fyllt av liv, hopp och framtid. Förlåt oss när vi låter rädsla och tveksamhet göra oss tysta. Du har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande. Hjälp oss att räta på ryggen. Ge oss frimodighet att berätta om din godhet och visa på allt det goda du gör mitt ibland oss. Låt våra röster få höras, inte för vår egen äras skull, utan för att världen så väl behöver ditt ljus. I Jesu namn, Amen.”
När mina vänner som kör Harley Davidson motorcyklar är ute på vägarna brukar de använda ett väldigt speciellt uttryck: ”Loud pipes save lives”. Tanken bakom är lika enkel som genial. Om dina avgasrör låter ordentligt, då hörs du i trafiken. Då missar ingen bilist att du är där, och ingen svänger ut framför dig av misstag. Det välbekanta, dånande mullret från en Harley är helt enkelt en ren livförsäkring. Mullret är kanske lite som den kristna tron, den kan vara till andras glädje eller sorg.
När jag lyssnar på mina vänner i kyrkan och tänker på det där uttrycket slår det mig hur extremt motsatta vi kristna ofta är. Vi har blivit experter på att smyga. Vi smyger med vår tro på fikarasterna, vi talar med sänkt röst på bussen, och ärligt talat, ibland smyger vi nästan med vår kristenhet även när vi är inuti kyrkan. Vi sätter oss på de bakre raderna, nickar lite försiktigt och hoppas att ingen ska tycka att vi gör för mycket väsen av oss. Vi har gjort lågmäldheten till en dygd.
Men är det verkligen det vi är kallade till? Titta på allt det fantastiska som sker i våra församlingar. Det är babysång för de minsta, soppluncher för ensamma, klädinsamlingar, samtalsstöd, ungdomskvällar samt en massa annat och ett ständigt, tyst arbete med att sprida kärlek och hopp. Vi gör så otroligt mycket gott! Men varför gömmer vi det? Varför behandlar vi världens bästa budskap som en hemlighet?
Jesus sa faktiskt inte: ”Gå ut i hela världen och viska i ett hörn så att ingen blir störd.” Nej Han sa, att det vi har hört i det dolda ska vi ropa ut från taken! Det glada budskapet, evangeliet, är på riktigt en fråga om liv och död. Det är hopp till den som har gett upp, förlåtelse till den som bär på skuldkänslor och en öppen famn för den ensamme. Om vi sitter på medicinen som kan hela trasiga själar, då har vi faktiskt en skyldighet att berätta var den finns.
Det handlar inte om att skryta eller att vara högmodiga. Det handlar om att låta ljuset lysa. Om inte vi, du och jag , berättar om Guds godhet och allt det fantastiska kyrkan gör, vem ska då göra det?
Det är dags att skruva upp volymen. Låt oss sluta be om ursäkt för att vi finns. Låt oss börja synas på gator och torg, i sociala medier och i vardagssamtalen. Världen behöver höra att det finns hopp. Mina hoj vänner har helt rätt. Loud pipes save lives. Det är dags att vi kristna också börjar leva efter det och låta våra röster höras.
Kommentera det här inlägget