Vad gör man när Gud känns som en självklarhet i ena sekunden, och helt osynlig i nästa? Jag har funderat mycket på vem Gud egentligen är för mig, hur vi kan be om mirakel mitt i vår osäkerhet, och framför allt, varför vi människor faktiskt betyder så mycket för universums skapare.
Ibland slår det mig hur besatta vi människor är av att vilja se och ta på allt. Vi vill sätta ansikten på saker, stoppa in dem i fack och förstå dem med hjärnan. Men när jag sätter mig ner och faktiskt funderar på vem Gud är för mig, hur Gud ser ut och vad Han gör, då märker jag direkt hur orden inte räcker till. Det blir liksom platt hur jag än vrider och vänder på det. Vem ska rulla bort stenen från mina ögon så att jag ser vem Gud är?
För mig är det här en ständigt pågående resa. Jag lever i en motsägelsefullhet för i ena stunden kan jag se Gud i precis allt och alla, i ett vackert ljus över skogen, i ett skratt från någon jag älskar eller i ren medmänsklighet. I nästa sekund kan allt kännas helt tomt och Gud känns långt, långt borta, detta trots att jag aldrig tvivlar på Hans existens.
Gud är såklart ingen gammal gubbe med skägg på ett moln. Om Gud har skapat hela det här enorma universum kan Han inte rymmas i en mänsklig biologisk kropp. Gud är snarare en närvaro, en urkraft av kärlek. Gud är för stor för min tankevärld. Men om jag ändå ska försöka visualisera Gud så landar jag ofta i Jesus. Genom att titta på hur Jesus faktiskt betedde sig här på jorden, hur han såg de som ingen annan såg och visade en helt absurd förlåtelse, så får jag en konkret bild. Gud ser ut som kärlek i praktisk handling.
Jag tror inte på en Gud som bara drog igång jorden och sedan drog därifrån. Jag tror Han är mitt uppe i allt det vardagliga. Han bär oss när allt stormar, ger oss styrka att förlåta när det känns omöjligt och pushar oss att se på oss själva med lite snällare ögon.
Men det är lätt att hamna i ett moraliskt dilemma här. Hur i hela friden kan man vända sig till Gud och nästan kräva hjälp, svar eller rena mirakel, när man knappt känner Honom? Det kan kännas så otroligt fräckt att ropa i panik när man har ignorerat Honom i veckor, månader eller år. Men jag har börjat inse att Gud inte funkar som vi människor gör. Han håller inte på med ”tjänster och gentjänster”. Ett desperat rop på hjälp är ofta början på en relation, inte slutet. Att sträcka ut handen i mörkret, även när man tvivlar på om någon ens lyssnar, är en form av tillit. Gud möter oss precis där vi är, mitt i vår osäkerhet.
Ändå kvarstår den absolut största frågan: Varför skulle universums skapare över huvud taget bry sig om oss? Varför är vi så viktiga för Gud?
Det var dessa tankar som satte igång min reflektion. När jag tittar upp mot stjärnhimlen en klar kväll, vilket var just vad jag gjorde under en promenad häromkvällen, kan jag inte låta bli att tänka på orden från Psaltaren: När jag ser din himmel, dina händers verk, månen och stjärnorna som du har ställt där, vad är då en människa att du tänker på henne? Det är ju precis den svindlande känslan. Vi är som små dammkorn i ett oändligt kosmos.
Men jag tror svaret handlar om relation. En konstnär glömmer inte bort sitt absoluta mästerverk, och en förälder slutar inte älska sitt barn bara för att barnet går sin egen väg. Vi bär på en liten gnista av det gudomliga i oss själva. Gud har helt enkelt valt att binda sitt hjärta till vårt. Vårt värde ligger inte i hur duktiga vi är eller hur stark vår tro råkar vara just idag. Vi är viktiga bara för att vi finns till. Smaka på det, du och jag är viktiga och älskade bara för att vi finns till. Vi har en relation med vår skapare, vi är Hans barn.
Nu avslutar vi med en bön.
Käre Gud,
Tack för att du är större än mina tankar, mina tvivel och mina begränsningar. Hjälp mig att se dig i de stunder då allt känns ljust och självklart, men var extra nära mig när tomheten tar över och du känns långt borta. Tack för att jag får komma till dig precis som jag är med mina krav, min osäkerhet och min längtan efter underverk. Tack för att jag är viktig för dig, inte för vad jag presterar, utan för att du har skapat mig och älskar mig. Led mig på min väg och hjälp mig att lita på din osynliga hand.
Amen.
Kommentera det här inlägget