Mötet med andra kulturer kan ofta vända upp och ned på vad vi tror är allmänmänskligt och självklart. Insikt i den andres språk som kulturbärare kan vara nyckeln till att förstå det annorlunda och undvika att diskussionen förs på skilda plan.
Min son hade denna vecka både orientering i skolidrotten och deltog i DN:s nutidsorientering. När vi roat oss lite över denna slump av olika sorters orientering började jag på språknördigt sätt tänka på ordet orientering, dess innebörd och ursprung. Ordet är ett utmärkt exempel på vilka olika referensramar vi har här i världen och hur viktigt det är att sätta sig in i den andres perspektiv och förstå det innan man börjar bråka om sakfrågor.
Sammanhanget har har i bakhuvudet är förstås när olika kulturer möts här i Sverige och där är Mellanöstern väl representerad. Möten mellan kristendom och islam, Norden och Mellanöstern. Kulturen finns djupt rotad i både religion och språk.
Foto: Magnus Aronson / IKON
Oriens
Orientering är ju i grunden samma ord som Orienten, ett annat namn på Mellanöstern. Ursprunget är latinets verb orior, ”att gå upp” och substantivet oriens, ”den uppgående (solen)”.
Hur hänger nu det här ihop med att orientera sig? Jo, så här: solen går upp i öster och därför blir associationen av ordet för den uppgående solen till väderstrecket öster inte så konstig.
När romarna och senare övriga europeer tittade österut mot soluppgången såg de också mot den del av världen vi nu kallar Mellanöstern, därav Orienten = landet i öster = Mellanöstern. Från vårt europeiska perspektiv.
Men orienteringen då? Jo, när vi tar riktningen för att se var vi befinner oss vill vi gärna ha en fast punkt att rikta oss mot. Idag har vi kompasser som pekar norr – vi orienterar oss mot norr. Men norr har inte alltid varit en självklar riktning. Här kan vara värt att notera att ordet orientera betyder även att rikta en kyrka i öst-västlig riktning.
Biblisk tid och rum
I mellanöstern, åtminstone runt 1000 f.Kr., orienterade man sig också mot öster. Därför får vi ord som hebreiskans jamin som betyder ”höger”, men även väderstrecket ”söder”. Man står alltså vänd mot öster och då blir höger söderut.
En annan intressant observationer av samma slag från biblisk tid är hur man tänkter på framtid och det förflutna i termer av riktning. Idag talar vi om att vi går mot en oviss framtid, eller att det kan vara dags att vända blicken bakåt och hämta kunskaper från historien. Vi står alltså och har framtiden framför oss och förfluten tid bakom oss.
I Mellanöstern i biblisk tid var det tvärtom. Där stod du och tittade på det som har varit – det förflutna har du ju upplevt och är därför fullt synligt. Bakom dig, utom synhåll, är den okända framtiden.
Haja klyket!
Vilka lärdomar kan vi dra av detta? Jo, vi kan inte ta för givet att andra människor, i synnerhet inte människor från andra kulturområden, har samma referensramar som vi. De har annat språk, andra referenser och orienterar sig annorlunda än vi. Om du samtalar med någon om vad som ligger bakom oss, försäkra dig om att ni är överens om vilket ni talar om, förfluten tid eller framtid.
Lämna ett svar