Konsten är en dåligt ersättning för religion och ondska är förstörelse med självändamål – detta var några av Terry Eagletons teser som han diskuterade i en föreläsning i Uppsala för några dagar sedan.
Terry Eagleton
Jag hade ingen aning om vem denna Terry Eagleton är, men en god vän tyckte att jag borde gå och lyssna när han talade i Geijersalen i Uppsala universitet i torsdags, så jag gjorde så.
Eagleton, fick jag lära mig, är en världsberömd marxistisk litteraturkritiker. Han har skrivit över 50 böcker och är inte bara aktiv inom akademin utan låter sina akademiskt förvärvade kunskaper om bland annat klasskampen genomsyra hur han agerar i samhället. Han lever som han lär med andra ord.
Under de 45 minuter som denna storhet talade i torsdags rörde han vid flera ämnen och det märktes att han var väldigt påläst inom många humanistiska discipliner. Jag ska referera sånt från hans föreläsning som jag fäste mest uppmärksamhet vid, det som handlade om religion och om ondska. Men jag vågar mig inte på några analyser utan att ha läst någon av hans böcker.
Konst som ersättning för religion
Eagleton noterade hur konst har fått ökad betydelse för de stora massorna i modern tid. Och med konst menar han konst som ett självändamål, inte som något praktiskt användbart för till exempel för att tjäna pengar. Dess ökade betydelse, menade han, hänger delvis ihop med sekulariseringen av samhället. Enkelt uttryckt så behöver människan något att fylla det tomrum som avsaknaden av religion skapar.
Ändå observerade han att religionen är den i särklass mest lyckade fenomen att fylla ett visst behov hos människor. Han uttryckte sig någorlunda såhär: Art has been trying to take the place of religion in our secular society but has failed miserably. Inte att undra på den stora floran av andliga rörelser av alla sorter i dagens samhälle och allt tal om religionens återkomst i våra dagar!
Vilket behov det är konsten och religionen båda försöker tillfredsställa är jag osäker på. Jag ser inte dessa två som konkurrenter inom samma område. Förutom kanske att båda kan ses som system för att se världen på ett annat sätt än vad vi gör i den praktiska vardagen, att blicka förbi det vardagliga slitet. I vart fall tyckte jag det lät väldigt intressant att se sambandet mellan religion och konst på detta sätt. Jag tar gärna emot tips på litteratur i ämnet!
Förstörande för förstörandets skull
Den onde själv?
En annat område Eagleton talade om var ondskan, som han har skrivit en bok om. Utifrån några spridda kommentarer uppfattade jag att hans definition av ondskan var onödigt förstörande på stor skala. Till exempel Hitlers utrotande av judar, men däremot inte Stalins massmord, eftersom de hade på sätt och vis en mer praktisk funktion än Hitlers kliniska utrotning. Vi anser naturligtvis att massmord är hemska och att hemska dåd utförs av elaka (wicked) människor men ondska är alltså något annat än något riktigt elakt, en gradbeteckning på elakhet. Eagleton menar att ondskan snarare är förstörelse som självändamål. Hur kan kom fram till den definitionen förblev dock tyvärr osagt.
Ondskan har, enligt honom, också en viss pedantisk ådra. Onda människor tenderar att vara perfektionister som värnar renheten i sitt förstörande beteende. Ungefär som Hitlers renhetstanke i strävan att utrota allt judiskt.
Det var inte utan att en viss självrannsakan startade hos mig, är jag kanske ond för jag gillar ordning och reda? Men nej, jag tror inte Eagleton menar det riktigt så. Just det att förstörelse (eller skapande av kaos) är ett självändamål var hans poäng, och hans sätt att skilja den ifrån den mer vanliga elakheten.
I det sammanhanget kom han också in på djävulen där en intressant observation var att Gud som är skaparen och är den som skapat hela världen lämnar inte plats för någon annan skapande aktör. Därför blir idén om djävulen av nödvändighet den som inte skapar, utan förstör.
Jag lämnade Eagletons föreläsning med många intressanta och för mig nya tankar och med en känsla av en lyckad ”blind date.”
Lämna ett svar