Hans, Merong, Jocelino och Renate
Sent igår kväll kom de äntligen, våra gäster från Brasilien! Kollegan som var på Arlanda för att ta emot dem fick gå hem utan sällskap eftersom de inte kom med det annonserade planet, men vid halvelva tiden på kvällen ringde han och hade fått reda på att de kommit fram säkert efter förseningar i anslutningen.
Jocelino och Merong är två unga män, urfolk i Brasilien, amerindianer. De kommer från var sin urfolksgrupp, Tupinikim och Pataxó Hãe, Hãe, Hãe , som är två av de totalt 350 olika urfolk i Brasilien. I Europa finns ett urfolk, Samerna.
Målet med besöket är att vi ska berika varandras sätt att arbete med urfolksfrågor. Jag (och mina kollegor) jobbar på enheten för flerspråkighet på kyrkokansliet i Uppsala. I sällskap med Jocelino och Merong fanns Hans och Renate som arbetar på brasilianska lutherska kyrkans urfolksorgan COMIN. Tanken är att vi i Sverige ska få inblick in i urfolksfrågor i Brasilien och de i urfolksfrågor i Sverige.
Idag träffades vi för långa samtal. Redan nu kan vi se stora likheter mellan hur Brasilien och Sverige hanterat urfolk, på gott, men mest på ont. Historiskt sett handlar det om övergrepp, kolonisering och assimilering i majoritetssamhället. Idag ser vi fortfarande spår av detta, men mycket i form av marginalisering och frukter av äldre tiders inhumana urfolkspolitik.
Men mycket är bra! Många rättigheter finns nu reglerade i lagstiftningen i båda länder. Vi fick lära oss om urfolkskolor och högskolor i Brasilien där man kan få undervisning på sitt eget språk i alla ämnen. Vi hörde om rätten att få definiera sig själv som urfolk istället för att någon utanför ska bestämma om du är urfolk eller inte. Vi har en del att lära av Brasilien.
Man måste komma ihåg det som är bra och positivt. Varför? Jo, för att det finns så mycket annat där uppförsbacken känns så oändligt lång. Lagstiftningen finns där, men det finns undantag när t.ex. när det ska startas gruvor. Då är rätten till landet begränsad. Och lagen och rättigheterna måste också tillämpas lokalt och där har jag hört flera berättelser om att det inte fungerar i Sverige.
En assimileringspolitik fördes både i Brasilien och Sverige fram till långt in på 1900-talet (och i viss utsträckning ännu), där samer t.ex. inte fick tala sitt språk i skolan. I Brasilien omlokaliserade man urfolken så att de var insprängde bland vita bönder för att de skulle lära sig och bli ”vita i tanken”.
Eller tvärtom, där politiken lapp-ska-vara-lapp cementerade bilden av hur en same ska vara och fortsätta vara. Stängde andra möjligheter att bli en del av samhället. Eller bilden bland majoritetsbefolkningen av brasilianska urfolk som utesluter att de går omkring i vanliga kläder med dator under armen, utan ska vara klädda i fjäderskrud på huvudet och tatueringar på armarna.
Många likheter. Men visst är det där borta bara som man kränker de mänskliga rättigheterna? Eller hur? Vi bor ju ändå i Sverige!
Nåja, imorgon far vi till Kiruna och sedan vidare till Jokkmokk. Ska bli inspirerande dagar! Kanske jag hinner skriva lite mer under resans gång…
Lämna ett svar