Efter att ha varit på resande fot i Nürnberg förra veckan, fortsatte hjulen att snurra och tåget tog mig till Göteborg och Bok och bibliotek.
Jag har tidigare varit på bokmässan och jobbat för informationsavdelningens räkning i Svenska kyrkans monter, Se människan. Men nu, ett år efter att jag bytt avdelning och jobbar med minoritetsfrågor, förde vägen mig dit igen ändå.
Vi på enheten fick en förfrågan från Kulturgruppen för resandefolket, genom Högsbo församling i Göteborg, om vi kunde ställa ut rapporten Svenska kyrkans förhållande till romer och resande 1900-1950. Det ville vi självklart och fick en inbjudan att vara med i Kulturgruppens monter och möta nyfikna människor för samtal om resandefolket. Vi har redan ett samarbete på gång och ska ha ett seminarium med resande i Uppsala 25 november.
Rose-Marie och Richard från kulturgruppen och min kollega Tina. Vi hann samtala lite mellan vågorna av besökare.
Foto Sigurdur Hafthorsson/IKON
Nu är jag ingen expert om resandefolket och gruppens historia och kultur, men jag läser på så gott det går och samtalar med resande för att komplettera böckernas bild. Och det är inte alltid samstämmiga uppgifter man får, t.ex. om resandes historia i Sverige. För mig som gillar ordning, reda och var sak på sin plats blir detta lite besvärande.
Vem har då rätt? Är romer och resande två nära besläktade grupper? Eller har de i princip inget med varandra att göra? Det nog sägas vara en hjärtefråga för resandefolket. För när romer blev en nationell minoritet i Svergie så slog man ihop romer och resande till en grupp. I Norge gjorde man annorlunda, där definierade man dem som två olika grupper.
Ett av samtalen jag hade visade mig ett perspektiv som jag tar med mig. En resande sade något i stil med att ’Folk skriver ibland om resande och får vissa saker om bakfoten. Jag som har varit med och hört berättelse från mitt eget folk kan VETA att det inte stämmer, men det publicerade ordet får fäste och jag känner att jag har förlorat rätten till min egen historia!’ Det är alltså viktigt detta med säkra källor, gå till ursprungliga källor och inte enbart gå på tidigare forskning och bygga vidare på den. Precis så får historiska felaktigheter fäste!
Samtal i resandefolkets monter.
Foto Sigurdur Hafthorsson/IKON
Föruom många olika möten med resande och nyfikna buros (bönder, icke-resande)hann jag gå på några programpunkter på Se människan scenen, i Svenska kyrkans monter. Jag blir riktigt stolt över hur många bra programpunkter man har, ett program helt i samma kvalité som bokmässans ”riktiga” seminarieprogram, men med den skillnaden att de är lagom långa och inte kostar femhundra kronor, utan är gratis.
Utvecklingen i Ungern
Ett av scensamtalen som jag lyssnade till var mellan biskop emeritus Martin Lind och Gabriel Byström, journalist som har skrivit boken Tystnadens triumf. Boken och samtalet handade om de nationelistiska vågor som svämmar över Ungern, där det statsbärande partiet beskrivs som mer extremt än SD och stödpartiet Jobbik är ännu mer öppet fasistiskt och rasistskt. Gabriel beskrev Ungern som ett land där antiziganism och antisemitism är mycket utbredd till den graden att romer och judar knappt törs gå ut på kvällen. Och där polisen ser genom fingrarna när det kommer till brott och misshandel med rasistiska förtecken. När extremister kastar in molotovcocktails in i romers hus och polisen rubricerar det som brand pga elfel.
En vanlig bild här av högerextremister här i Sverige är att de är unga arbetslösa killar utan utbildning. Detta är inte fallet, åtminstone inte i Ungern. Där är männen iofs överrepresenterade i ledarskiktet, men de är ofta intelektuella och högutbildade. Kyrkan som man kunde hoppas på att skulle vara en röst för människovärdet är häpnadsväckande passiv.
En mycket mörk bild med andra ord. Gabiel menade att situationen är redan precis lika illa som i 30-talets Tyskland.
Lämna ett svar