Varför läser ni inte som det står i Bibeln? Den frågan kommer gång på annan till mig där jag jobbar med att informera om Svenska kyrkan. Det kan handla om skapelseberättelserna, homosexuella, kvinnans roll och en hel del annat. Frågorna kommer från såväl troende som ateister. Detta tycker jag är bra frågor, även om de grundar sig på en felaktig förutfattad mening om kristnas bibelsyn.
Foto: Magnus Aronson / IKON
Är Bibeln sann eller osann?
I Bibeln finns en mängd olika texter. Där finns både den gyllene regeln och Guds kärleksförklaring till människorna. Men i Bibeln finns även förbannelser och våld mot främlingar, en underordning av kvinnor och slaveri är en självklarhet.
Enligt kritikerna är Bibeln antingen sann och då bör vi lita på den och efterfölja dess bud till punkt och pricka eller så är den osann och ska kastas på sophögen i sin helhet. Kritikerna påpekar att om du tror på Bibeln kan du inte bara plocka det trevliga ur den och ignorera det fruktansvärda! Cherry-picking lär den kände ateismförespråkaren Richard Dawkin kalla det.
Resonemanget är inte konstigt i sig, men det förutsätter en bokstavstro, en bibelsyn som menar att Bibeln är i någon mening skriven av Guds finger och som sådan går den inte att ifrågasätta. Här hittar ett svart-vitt synsätt som vissa kritiker av kristendomen och bokstavstroende kristna har gemensamt.
Men ställer man denna fråga till en medlem i Svenska kyrkan blir det bara konstigt. Det är min uppfattning att försvinnande få ”svenskkyrkliga” kristna är bokstavstroende.
Vilken bibelsyn har du?
Det som jag skulle beskriva som en mer typisk bibelsyn för ”svenskkyrkliga” kristna är att tron att Guds vilja uppenbaras i Bibeln, igenom människors sätt att uttrycka sig. Snarare mellan raderna än i varje bokstav. Eller i vissa texter men inte andra.
Det uppenbara problemet med en sån bibelsyn är att avgöra just vilka texter det handlar om. Och nej, det är ingen lätt sak och det är ingen exakt vetenskap. Men jag uppfattar en sån bibelsyn som ärlig, eftersom den erkänner det faktum att oavsett hur tydligt Gud uttalar sin vilja, är det alltid människor i den andra änden. Och eftersom människor är olika, så tolkar vi olika.
I den evangelisk-lutherska tolkningstraditionen är kärleksbudskapet det centrala. Det som inte passar med det budskapet tillhör därför de texter som man inte låter sig inspireras av.
Jag skulle vilja formulera det så här: Budskapet kommer först och sedan texten. Gud först, Bibeln sedan.
Inkludera eller exkludera?
Många, även inom Svenska kyrkan, tycker säkert annorlunda än jag. Det finns en stor mångfald av uppfattningar om Gud och Bibeln. Alla får vi ändå plats i samma gemenskap som kallas Svenska kyrkan. Den kyrka som kallar sig folkkyrka och väljer att inkludera istället för att exkludera.
Blir det inkonsekvent och flummigt nu? Kanske, men jag tycker det blir ärligare och bättre än alternativet: att tro sig sitta med den slutgiltiga sanningen och distansera sig från dem som inte håller med.
Lämna ett svar