I förgår landade vi i Kiruna, jag och Fredrik från kyrkokansliet och våra fyra gäster från Brasilien som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.
Det var min första gång i Kiruna och det omedelbara intrycket var förstås: här är gruvan!
Utanför Sarris restaurang
Men innan jag hann tänka på det närmare gav vi oss iväg västerut till Nikkaluokta en timmes bilresa. Dit åkte vi för att få lära oss mer om platsens samiska historia och få exempel frågor samer brottas med i dagens Sverige.
Ylva Sarri från Samiska rådet i Svenska kyrkan som växt upp i ’Nikka’ berättade för oss hur hennes familj först började ta emot gäster som var sugna på friluften i fjällen och hur folkströmmen ökade och de började ta betalt för mat och husrum och stugby och restaurang uppstod med tiden.
Krånglande lås till kapellet
Vi skulle besöka kapellet men låset krånglade så vi stod istället ute i vackra naturen (och snålblåsten) och fick höra historian om dess tillkomst. Ylva berättade att kapellet byggdes på initiativ av De lappländska fjällkarlarnas klubb som tack för vad fjällen och fjällbygdens människor gett dem. Denna klubb förtjänar nog en egen bok, men medlammar var de som var först att bestiga ett fjäll över 2000 m! En exklusiv klubb som nu sedan länge är nedlagt pga medlemmarnas naturliga avgång.
Jocelino med Kebnekaisa någonstans i molnen en bit bort…
Ovan för restaurangen finns för tillfället en utställning över protesterna i somras mot gruvplaner i Kallak. Det är en oerhört stark utsällning och visar på hur gruvfrågorna sliter och drar i den samiska kulturen, rennäringen.
Utställning om protesterna mot gruvdrift i Kallok 2013
Merong och Jocelino såg stora likheter med gruvproterser och sina egna protester mot skogsskövling i Brasilien.
Efter en härlig renskavsmiddag vid levande ljus (det blåste mycket och elen kom av och på) på Sarris restaurang bjöd hon oss hem där vi hade långa diskussioner om bland annat renens roll i den samiska kulturen, tidigare och idag. Renen är något som renskötaren lever med, vårdar och följer genom livet. Den ger tillbaka mat och värme. Man använder traditionellt hela djuren när det slaktas, inget ska förfaras, det vore inte respektfullt mot djuret. Blod och kött använder man i matlagning, skinnet gör man kläder utav, hornen använder man för handverk osv.
En härlig jämförelse uppstod när jag frågade brasilianska urfolken om det fanns något liknande i deras kultur. Nja, om något så är det kokospalmen, kokosnöten ger både kokosmjök dricka och kokosköttet att äta. Stammen använder man för att bygga hus och bladen blir taket på huset…
Hemma hos Ylva
Merong och Hans
Lämna ett svar