Sånt man har hört ska vara farligt eller svårt och man inte riktigt tror sig om att klara av. Sånt som är skönt att slippa.
Ibland är det skönt att någon vågar gå före. Att vänta på att få en rapport, när den som gick före kommer tillbaka igen.
På söndag berättar en av bibeltexterna i målande bilder om ett möte med Gud. Vi får höra om hur folket väljer att stå kvar vid bergets fot, medan Mose ensam får gå upp och lyssna på Gud åt dem. De har lärt sig att Guds närhet är farlig, att den som ser Gud eller hör Gud tala, inte kan överleva det mötet. De har hört Guds röst på avstånd och sett hur berget brinner och de vågar inte ta sig dit upp. Gå du, säger de till Mose, du som kan höra Guds röst och förbli vid liv. Gå dit och lyssna och kom sedan och berätta för oss. Då ska vi lyssna och lyda.
En annan gång är det Jesus som tar med sig några av lärjungarna upp på ett berg. Han går inte ensam och de försöker inte slippa, utan följer med. När de kommit upp, förvandlas han framför dem. Hans ansikte lyser och de hör en röst ur ett moln. Lärjungarna har också lärt sig att Gud är farlig att se eller höra, så de kastar sig ned på marken i skräck. När de vågar titta upp igen, ser de bara Jesus.
Gudsmöten är inte lätta att beskriva. De kan utmana oss och förvandla oss, men de är inte alltid så stora och bullrande som de här dundrande molnen på bergets topp antyder. Kanske är det just det som lärjungarna upptäcker där uppe på berget och kanske hade Mose upptäckt samma sak.
Guds kraft är väldig, men Guds ansikte dödar oss inte. Det välsignar. Vi behöver inte vara rädda för Gud, inte gömma oss, inte falla till marken, inte skicka fram någon annan. Om vi vågar titta upp, är det Jesus vi ser. Ett ansikte som vänder sig till oss, lyser över oss och välsignar oss. Ett ansikte som gör oss fria att inte bekymra oss så mycket om oss själva, utan se vår medmänniska.
Mose hade med sig lagen ner från berget. De tio buden, men också sida upp och sida ner med mer detaljerade föreskrifter om hur samhället skulle se ut och människor leva tillsammans. Hur de fattiga ska få sin chans att komma igen. Hur främlingen i landet ska tas emot med gästfrihet. Hur slavarna ska bli fria. Det är sånt som följer av att vända sig ut från sig själv och mot sin nästa.
Lärjungarna fick med sig erfarenheten av att Guds blick kunde mötas i en människas ansikte. Att Gud vandrade mitt ibland dem, på dammiga vägar. Att Gud bryr sig om krökta ryggar, oförlöst smärta, hunger och ånger. Att Gud bjuder på bröd att äta och vin att dricka så att det räcker till alla.
Ibland är det skönt när någon annan tar ansvaret, men om vi stannar kvar nedanför berget, kanske vi aldrig får se att det är välsignelse som möter oss där uppe.
Maria Klasson Sundin, präst och lärare på pastoralinstitutet i Uppsala
Lämna ett svar