Jag frågade konfirmander vad de är mest rädda för. Inte helt överraskande blev svaret att det är att någon nära skall bli sjuk, eller dö. Därefter kom rädslan för att inte klara av de krav som ställs, av andra eller av dem själva. Rädslan för att det inte räcker att man gör så gott man kan.
Våra rädslor kanske mer eller mindre är samma om vi är barn, unga, vuxna eller gamla.
På söndag möter oss allt detta i en av bibeltexterna. Lärjungarna sitter i samma båt. Jesus har sett till att de sitter där, på väg i motvinden och vågorna, i vattnet som står för de livsfientliga krafter som ständigt hotar att ta hoppet ifrån oss. Trots att vattnet är skiljt i skapelsen från fasta landet är det kaotiskt. Och gör att tillvaron tycks skrämmande och helt följer sina egna lagar.
De sitter där i samma båt. En barnsång dyker upp när jag hör berättelsen: ”Vi sitter i samma båt, vi sitter i samma båt och gungar lite hit och dit, vi håller hårt om varann´ och önskar att stormen försvann…”. Men Petrus lämnar båten. Han lämnar det gemensamma uppdraget att fara över till andra sidan sjön. Han tvivlar på att hans uppgift är att sitta kvar i båten och dela den osäkra tillvaron med de andra. Han vill klara sig på egen hand och kanske vill han också visa sin förmåga inför Jesus. Jesus låter honom pröva, som när vi låter barnen prova själv, för att sedan ta emot dem när de faller.
Petrus klarar det ett tag utan att sjunka i ondskans hav. För det ena ger det andra. Rädsla leder till ondska och ondska till rädsla. Människans känsla av otillräcklighet kan driva henne till vansinne och desperata handlingar, som inte alltid är konstruktiva. Och det som är destruktivt framkallar hennes rädsla.
Petrus tvivlar på att han inte själv kan bemästra livets hav. Han tror att han kan lämna båten och de andra lärjungarna och klara sig på egen hand. Och då börjar han sjunka. Tills hans enda hopp, Jesus själv, sträcker ut handen, håller i honom och de båda stiger i båten.
Vattnet är kvar. Livets dubbelhet av hav och fast mark är våra livsvillkor. Tillvaron består av godhet och ondska. Vi kan inte välja om den finns där eller inte. Men det kaotiska; stormen som får oss att vilja lämna båten och tro att vi av egen kraft ska bemästra det svårartade och irrationella livet, det lägger sig. Och som mumintrollet säger: Allting är mycket osäkert, det är det som gör mig lugn. För det finns en som har lagt havet under sina fötter, för att vi skall kunna sitta kvar i båten.
Vi behöver inte tro att vi själva ska klara omänskliga krav, att vi skall kunna gå på vatten. Strax innan gryningen, när natten tycks som mörkast, är Jesus där. Han är vårt hopp, och han sitter med oss i båten.
Anna Cöster, präst i Carl Johans församling i Göteborg
Lämna ett svar