Kvinnan i helgens evangelietext (Markus 14:3-9) tänker betydligt större än sticklingar och getter. Hennes tro får betydande uttryck. Hon gör mycket. Onödigt mycket om man frågar dem som var med den där kvällen hemma hos Simon den spetälske. En överdådig gest mot Jesus när hon tar en hel flaska äkta nardusbalsam och häller ut alltsammans över Jesus huvud.
Det är svårt att förstå vidderna av det hon gör; den teologiska vidden när hon smörjer Jesus huvud som en kungakröning; den sociala vidden av att som – okänd? – kvinna närma sig en man; och den ekonomiska vidden när mer än tre hundra denarer förbrukas i en gest.
Hon kunde istället ha gett åt de fattiga…
När Gudrun Schyman brände 100 000 kronor på en Webergrill i Almedalen reagerade människor. Symbolhandlingen kostade omkring en årslön. Många getter blir det. Och än fler sticklingar…
Vilket slöseri! Omgivningens reaktion sätter helgens tema i strålkastarljuset; den kämpande tron ställs mot den bekämpande tron; kvinnan som konstruktivt ger av det bästa hon har ställs mot alla dem – oss – som destruktivt genom jämförelsens naturlag ofta plockar fram de sämsta sidorna: avundsjuka, missunnsamhet och girighet.
Det är så lätt att jämföra sig med andra. Det är så lätt att jämföra sig, också när det handlar om vilka uttryck den kämpande tron tar sig. Varför är det så svårt att låta bli att bekämpa varandras uttryck?
Jesus däremot, han uppskattar det som kvinnan gör. Han verkar bli glad och rörd över hennes gåva, när hon ger av det bästa hon har. ”Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig.”
Så får hon bli en förebild i vår egen fastetid. Hennes kämpande tro blir till en fråga till oss – kan det någonsin vara rätt att bekämpa någon annans godhet? Hellre då att låta sig inspireras till att inte hålla inne med det man har! Hellre då att inte snåla med den man är! Utan likt brustna kärl svämma över med de rikedomar som vi bär på, det allra bästa som vi har.
Och när vi gör det i kyrkans gemenskap ställer vi oss själva i Kristi tjänst, precis som kvinnan gjorde. I en av kyrkans särskilda böner för den här helgen ber vi om det, om att bli uthålliga i hoppet, hängivna i kärleken och fasta i tron. En bön om att vara tro-fasta; att vår tro ska vara fast i Honom. Är den det, då blir inte våra handlingar tomma gester eller spekulativa symbolhandlingar som går upp i rök så fort medias lampor har slocknat. I stället blir de till gåvor som kan få betyda något för andra. Och det behöver inte kosta särskilt mycket.
Ungefär som en get. Eller som 100 sticklingar.
Jonas Eek, Stiftsteolog Göteborg
Lämna ett svar