Trist att Bröderna Grimm lagt skrivdonen på hyllan. Så länge grabbarna G var i farten visste man i alla fall vem som var vem. Deras sagor var så okomplicerat svartvita; hjältar var hjältar och skurkar, skurkar. Moralpaletten var så behagligt svartvit – ingen tvekan om vem som skulle bege sig hemåt med guldmynt och prinsessa på hästryggen.
Så borde livet vara – simsalabim och all my troubles seemed so far away. Men tji får jag. Denna vecka målar evangeliet upp en tavla i svartvita nyanser – inte helt olikt barndomens tyska sagoberättare. Och ändå inte.
Ändå är den bild evangelisten Johannes förmedlar så mycket mer komplex – har den så mycket mer att ge. Själva grundberättelsen är tämligen okomplicerad. Det pågår en strid, en ständig kamp, mellan gott och ont. Kampen står i världen och i varje människas hjärta och det vill till att man har ordning på med vem man lierar sig. Går man mörkrets eller ljusets ärenden…Så långt är allt tämligen självklart. Vem vill kroka arm med mörkret, vem vill lägga livet i ondskans vågskål? Inte jag iallafall! ”Nåväl, se då till att välja sida. Lev och lär rätt så att du blir ett ljusets barn. Blir det du är ämnad att vara.”
Slutar vi där – drar vi streck i predikan nu – har vi sagt mycket men ändå föga. Vad vi konstaterar motsägs knappast av någon. Att falla Beatles i sången och sjunga Love, love, love är lätt, men det blir genast svårare så snart orden ska förverkligas i konkret handling.
Då kan det som är love för dig, visa sig vara allt annat än love för mig. Av kärleken blev svartsjuka, av omsorgen blev kontrollbehov, av ärligheten blev okänslighet. Jag ville så väl, men det blev så fel.
Fast ville jag innerst inne alltid så väl?
Jag vet ju att Gud är all kärleks källa och att den som håller sig till Gud får del av allt det goda han ger. Men hur kommer det sig att jag så ofta vänder på kuttingen – gör Gud till förespråkare för mina ideal och föresatser – börjar i min egen uppfattning om hur saker bör vara för att sedan knuffa Gud i sidan och viska (- och visst håller du med mig, eller hur!) Allt för ofta gör jag så. Suckar över tingens ordning, förfäras över livets sorger, vredgas över världens orättvisor – läser, lyssnar, tar ställning och viskar, omedvetet i mitt inre – och du tycker väl som jag Gud…Och kanske gör Gud det – kanske – kanske inte. Veckans texter manar mig att göra halt och tänka till.
” Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son”… Så älskade Gud världen… Det börjar med Gud och Guds kärlek – inte med mig och mina mer eller mindre framgångsrika försök till kärlek. Guds kärlek omfattar världen – hela världen – inte bara den flisa av världen jag känner för. Att älska ljuset handlar om att leva med detta som grundton. Att bryta ner varje mur, varje åtskillnad, varje gräns som skiljer människa från människa. Att inte måla tillvaron i svartvitt utan se på den med Guds kärleks ljus i ryggen och inte låta min egen rädsla eller bekvämlighet stå i vägen för det. Inte släcka hoppets ljus i min medmänniskas liv. Inte peka finger, inte vända på klacken, inte slå igen hjärtats dörr och gå vidare. Nej att ödmjukt stanna kvar med Honom som ” sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens”.
Sagolikt underbart!
Johan Dalman, domprost i Strängnäs.
Lämna ett svar