För några månader sedan hörde jag en radiointervju med en kvinna som hade förlorat båda sina barn i en lika oväntad som brutal händelse. Hon berättade om hur de döda regelbundet sökte upp henne i nattens drömmar, och att denna levande – subtila – gemenskap gav glädje och livsmod att gå vidare. Nu går kvinnan och hennes partner i väntans tider. Ett nytt liv är på väg.
Jag kommer att tänka på kvinnans berättelse när jag läser i Johannesevangeliet om hur Maria från Magdala samtalar med sin älskade. Men är han död eller levande? Förlusten och kärleken har öppnat henne för ett seende som dragit in henne i ett nytt landskap, en emotionell geografi där dödens och livets horisont har smält samman.
Kvinnornas upplevelser av livet bortom döden är underbara vittnesbörd om en verklighet som vi har svårt att sätta ord på. Men berättelserna ger hopp. De låter oss skönja den oändliga ömhet som bor i tillvarons mitt.
I påsknattsmässor runt om i våra kyrkor brukar vi ropa ”Kristus är uppstånden”. Det kan ge uttryck för ett andligt kamptänkande där liv och död är varandras motsatser och antagonister. Men djupast sett vet vi ju alla att livet, liksom döden, inte är ett antingen eller, utan ett både och.
Som präst har jag genom åren mött flera människor som delar den förlustdrabbade mammans och Maria från Magdalas erfarenhet. Även dessa människors vittnesbörd motsäger förutfattade meningar om sorgeprocesser. Det antas ofta att upplevelser av att se någon livs levande igen skulle vara upprivande. I själva verket tycks det vara tvärtom; i alla berättelser som jag har tagit del av har de döda befriat de sörjande till nytt liv.
Vi har oftast svårt att sätta ord på döden. Ännu värre är det med livet bortom döden. Johannesevangeliets berättelse från graven är inte science-fiction utan ger språk till ofta ordlösa erfarenheter. Maria från Magdala möter sin Jesus vid graven. Bibeltexten låter oss förstå att hon sträcker sig mot honom, omtumlad av sina känslor. Jesus svarar henne med orden ”Rör inte vid mig”. Så vill han visa henne – och oss – att kärleken inte längre är beroende av beröring. Att ömheten kan finnas bortom kroppens gränser.
När vi tänker oss kärlek så finns det oftast element av fasthållande, begränsning och ägande; älskar vi, så får vi betala genom att ge avkall på friheten.
”Kristendomen är ej en grav att vårda, utan ett liv att leva i världen” skriver ärkebiskop Nathan Söderblom i en av sina predikningar från tidigt 1900-tal. Liksom Jesus är denne kyrkoman påfallande brutal i sitt förhållande till det förgångna. Budskapet är glasklart: som kristna är vi kallade att leva våra liv framlänges. Det förgångna, vår egen personliga historia liksom världens, finns alltid med oss – men får för den skull inte helt sätta vår identitet.
Genom rörelsen från död till liv gestaltar Jesus möjligheten att leva i total öppenhet för det som framtiden har att ge. Vad är det då att leva i denna öppenhet, om inte att svara an på samtidens tilltal? Livet kommer till oss i mötet med det helt nya, i det radikalt annorlunda och utmanar oss att inkludera, att dra in i våra livs centrum det som av samhällets dödskrafter tvingats ut i marginalen.
Vi går i väntans tider. Det nya livet är på väg. Genom regnbågsfolket. Genom samerna. Genom de utförsäkrade. Genom kvinnorna. Genom romerna. Genom muslimerna. Vår Kristus är uppstånden!
Ewa Lindqvist Hotz, präst och grundare till Seglora smedja
Lämna ett svar