Mot slutet av sitt liv på jorden samlar Jesus sina vänner omkring sig. Det är som om han vill formulera något av ett slutord före sin död på korset. Han ska snart lämna dem och han anar vad som väntar både honom själv och de han talar till.
Han har tidigare tvättat deras fötter och därigenom förkroppsligat den ömsesidiga kärleken. I sitt avskedstal ber han dem nu att hålla fast vid en enda sak; att älska varandra. Han ber dem att hålla fast vid den kärlek som inte söker sitt; vid den kärlek han själv gjort synlig på jorden. Älska varandra, säger Jesus, så att världen kan tro.
Den kärlek Jesus talar om är en kärlek som är beredd att ge allt och som därför också kostar allt. Det är en kärlek på liv och död: som inte ger upp och som trotsigt kämpar och lider. En kärlek som håller att leva och död på. När Jesus uppmanar oss att älska är det inte detsamma som att han kallar oss att följa ett program, en idé eller en lära. Nej, han kallar oss att leva det sanna livet. Han kallar oss att bli människor som lever öppet och tillitsfullt. Han kallar oss in i en djup vänskap som förenar oss med honom och hela skapelsen. Tron på Jesus Kristus blir då ett liv jag lever – inte ett knippe åsikter och idéer jag håller för sanna.
Att leva tillsammans – i enhet och fred – är ingen lättsmält kallelse. Men påsktidens budskap är djärvt och gränsöverskridande. I varje stund kallas vi att modigt möta den andre i en annan människa. Kristi kyrka existerar inte för sin egen skull utan för världens.
Att bejaka ett sådant liv och en sådan kallelse kräver både mod och tillit. Mod eftersom uppgiften kräver allt av oss. Tillit eftersom uppdraget bottnar i Guds oändliga kärlek till människan. Lärjungarna lämnade något i sitt liv till förmån för någon som är större än de själva. De valde att följa mästaren på vägen. Men än större: vägen valde dem.
Johannes Zeiler, stiftsadjunkt i Linköpings stift
Lämna ett svar