Jag sitter på en trång, svettig, skranglig buss mellan två städer i Filippinerna. Kvinnan som jag nu sitter jämte och försöker samtala med har precis slutat sin busspredikan. Under knappt tio minuters tid har hon stått mitt i bussen och skrikigt ut sin predikan för att överrösta den dånande dieselmotorn, stereon som skränar ut smörig pop och människor som är fullt upptagna med att överösta allt detta för att grannen ska lyssna till just deras berättelse.
Och mitt i allt detta, kvinnan som skriker ut sin predikan och sen på samma sätt skriker ut en lång intensiv bön. Nu sitter jag jämte henne och försöker att samtala om vad vi menar med mission och vårt uppdrag som Jesu lärjungar. Vi har svårt att förstå varandras synsätt och på något sätt blir det både en komisk och lite sorgsen konversation mitt i allt skrän.
Också den andra kvinnan. Ett samtal drygt tio år senare, i en helt annan miljö. Vi sitter och samtalar om livet, om sorg, bekymmer och glädjeämnen. Plötsligt säger hon bara:
– Jag ber aftonbön varje kväll, men det är ju inget man pratar om.
Det blir inte så mycket mer sagt om det, men orden och mötet, liksom händelsen på den skräniga bussen kommer till mig nu när jag läser söndagens evangelitext.
Bön är något som vi i Sverige många gånger inte talar om. Det är lätt att tro att för det stora flertalet i vårt land är det något som knappast förekommer längre. När jag skriver aftonbön med mitt ordbehandlingsprogram blir det afton ön, vad det nu är för något.
I Filippinerna så överöses man många gånger av allt detta bedjande, inte bara av de här skrikande busspredikanterna.
När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda säger Jesus.
Men det talar man inte om, sa kvinnan.
I vårt sekulariserade Sverige, där inte ens en gång ordbehandlaren klarar av aftonbön, där lever de stilla i landet och ber i det fördolda till sin fader, fadern som vet vad vi behöver redan innan vi har bett honom om det.
Per Kristiansson, kyrkoherde i Källstorps församling
Lämna ett svar