Jag surfade runt på Youtube och hamnade på en hemsk film där två poliser misshandlar en sexårig flicka medan åtminstone fyra andra vuxna står bredvid och tittar på. Jag blev så illamående att jag ett tag trodde att jag skulle kräkas.
Min första tanke var att detta måste vara fejkat, men så slog det mig att varje dag våldtas, torteras och misshandlas barn till döds, så varför skulle denna film vara fejkad? Och jag känner att det hela är obegripligt. Hur kan vuxna människor, i det här fallet vuxna män, göra så mot ett litet barn?
Kanske har de själva blivit plågade. Kanske är de så fulla av självförakt, hat och frustration att de för en stund kan hantera sin egen ångest genom att plåga någon annan. Slippa plågan genom att plåga en annan. Någon mindre som inte kan försvara sig. Det kan vara en förklaring, men är ändå ingen ursäkt. Flickans utsatthet och förtvivlade gråt ringer fortfarande i mina öron och har vridit om mitt hjärta.
Kanske är det vår längtan efter att bli älskade och accepterade av gruppen som får oss att lära oss det språk som vi omges av. Växer vi upp med hat och hot, lär vi oss tala det ondas språk. Och växer vi upp omgivna av kärlek är chansen större att vi lär vi oss Kärlekens språk. Det språk som Jesus själv talade, trots att han många gånger omgavs av både hat, hot och ondska.
Därför borde vi träna oss i Kärlekens språk. Träna oss på samma sätt som man envist tragglade med glosor och grammatik för att lära sig språk i skolan. Träna oss i att i ord och handling visa på Kärlek, och därigenom tala så att människor kan förstå hur stark Guds kärlek är. Att tala om förlåtelse istället för hämnd, om empati istället för hat, om upprättelse istället för förnedring, om kärlek istället för likgiltighet.
Alla har vi någon gång känt oss ilskna, irriterade, arga och aggressiva och så har allt runnit av oss för att en annan människa bemött oss med omtanke, kärlek, empati och förståelse. Vi har varit beredda att skälla ut någon, och så blir vi bemötta med kärlek och allt rinner av oss. Vi är trasiga men helas av en annan människas leende och kärleksfulla bemötande.
När vi föds är vi inställda på att bli älskade och omhändertagna, och vi kan lära oss vilket språk som helst. Vi lär oss tala det vi hör. Därför får vi alla fundera över vilket språk vi verkligen talar i våra liv. Är det Kärlekens språk vi talar eller är det ondskan språk vi uttrycker oss med.
Även om poliserna som misshandlar den lilla flickan växt upp och fått lära sig ondskans språk, finns det inget försvar att fortsätta tala det ondas språk. Jesus kan bryta igenom vilken språkbarriär som helst. Och som vuxna har vi ett stort ansvar i hur och vad vi väljer att säga och göra. Kanske är det just det som Gud vill visa oss när han talar om att helig ande kom över människorna på pingstdagen och plötsligt kunde de förstå varandra.
När Gud rör vid oss med sin kraft, så börjar vi tala ett Kärlekens språk som alla kan förstå , men som få verkligen talar. Det finns ett språk som alla förstår, och nu undrar jag. Vilket språk talar du?
Forshaga Susanne Brännhammar, kyrkoherde i Hedemora
redaktionen@svenskakyrkan.se
Lämna ett svar