Har du ätit gräshoppor någon gång? Själv tror jag att jag skulle ha svårt att ens försöka. Av någon anledning är gräshopporna det första som dyker upp i mina tankar när jag hör om Johannes Döparen. Knastrandet av gräshoppor i munnen är en så oaptitlig tanke att jag ryser och inte vill lyssna.
Bibelns profeter, med Johannes som den siste i en lång skara, är en rätt underlig samling. De beskrivs ofta som enkla personer med vanliga yrken, som drabbas av insikten att de fått ett uppdrag, att de är kallade att göra Guds röst hörd i världen. De ska säga sanningen om sakernas tillstånd och de ska trösta och ge hopp. De är inga spågubbar, som vet exakt vad som ska hända i framtiden, snarare obekväma utmanare som ställer saker och ting på huvudet genom att ifrågasätta sin samtids prioriteringar. Ofta utför de också rätt underliga symbolhandlingar för att förstärka sitt budskap. En slags dåtidens PR för att bli uppmärksammade och lyssnade till.
De sanningar de har att komma med är ofta beska. De ser och reagerar mot girighet och förtryck, mot våldsmetoder och övermod från de härskandes sida. Johannes Döparen utmanar människor att dela med sig av det de har och att inte utnyttja sin makt på ett korrupt sätt. Han uppmanar till omvändelse, till att ta livet och medmänniskan på allvar.
Falska profeter stryker medhårs
Jag ser Johannes Döparen framför mig när jag hör om människor som i vår tid protesterar mot att finansmarknaden låtit girigheten löpa amok så att vanliga människor tvingas gå från hus och hem. Jag hör hans röst när miljöaktivister lägger fram rapporter om utfiskning och klimathot och känner samma obehag som inför de där äckliga gräshopporna. Jag vill helst inte höra hur allvarligt läget är och vad som faktiskt krävs av mig för att världen ska överleva.
Men jag vet samtidigt att jag måste lyssna och ta in. Sanningen, också den svårsmälta, är en förutsättning för hoppet och befrielsen. De som i bibeln kallas falska profeter är de som säger att allt är väl, att ingenting behöver ändras, de som stryker maktens män medhårs.
Johannes Döparen står där ute i öknen, där bara gräshoppor finns att äta. Runtomkring honom är det torrt och kargt. Men han har placerat sig vid det som ger liv, vattnet som strömmar genom det torra landskapet. Han står där och kallar människor till omvändelse och han döper dem med sitt reningsdop. Det finns ett annat liv att leva, säger han.
Insikten om att läget är allvarligt och vi behöver förändring, banar väg för befrielsen. De beska sanningarna kan behöva sjunka in på djupet för att vi ska se att vi inte klarar att vrida livet rätt på egen hand. Utan varandra och utan den livets och kärlekens kraft som kommer från Gud, kommer vi inte loss ur vårt inkrökta fängelse av själviskhet och maktmissbruk.
Adventstiden är en tid att söka sanningen om vårt liv och vårt samhälle, en tid att lyssna till profeternas beska utmaningar. Men den är också en tid av hopp och förväntan, en tid att lyssna till profeternas hoppfulla bilder av den framtid som ska komma. Smiter vi från utmaningarna riskerar vi att gå miste om hoppets visioner. Johannes äter inte bara gräshoppor, han har också honung att bjuda på.
Maria Klasson Sundin, präst och lärare i pastoralteologi
Lämna ett svar