Den här söndagen har två namn, Jungfru Marie kyrkogångs dag och kyndelsmässodagen. Den firas till minne av Maria som enligt judisk lag och sed bär fram sin förstfödde i templet för att helga honom åt Gud. Kyndelsmässodagen kommer av seden att dela ut ljus och är en bild av Jesus Kristus som är världens ljus. Han som vill lysa upp våra liv och lysa i vårt mörker.
Hela evangelietexten, från Lukas kapitel två, och den här söndagen handlar om att se Gud och om ljuset i världen. Det ljus som vi kanske innerst inne söker och längtar efter. Det handlar om en förklaring till det oförklarliga, efter svar på våra frågor. Efter en medveten eller omedveten längtan efter Gud.
Den gamle Symeon som var vid templet och väntade på Israels tröst är en bibelperson som har fascinerat mig. Hela sitt liv hade han väntat på denna stund, en tålmodig väntan, djupt rotad i tryggheten om Guds löfte. Han visste att han en dag skulle få se Messias, tröstaren som kom med närhet, förståelse, ljus och kärlek. Han kom till den väntande Symeon och han kommer till dig och mig. Kommer för att stanna hos oss.
Vi får leva i vissheten om att Gud finns hos oss, att rädslan inte tar över, även när ovissheten är stor. Det finns en trygghet som bär när vi egentligen inte orkar ta ett steg till. Gud finns med i allt som sker, även när dagarna är grå och jag inte ser eller förstår det som händer.
Jesus är med och för mig är det trösterikt. Ofta gnolar jag på några rader i psalmen blott en dag: ”Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd…”
Ja, precis så får vi leva, blott en dag, ett ögonblick i sänder och vara burna av honom som bär allt, var särskild tid med särskild nåd.
Anna Lundgren, kyrkoherde i Sao Paulo, Brasilien
Lämna ett svar