Den regniga sommarlovsdagen förvandlas till en välbehövlig städdag. En lång stund blir jag sittande med en gulnad tidningsartikel som handlar om en man som utan rättegång tillbringat flera år i en trång isoleringscell.
Trots att han till det yttre berövades sina mänskliga rättigheter är det inte en bruten man som talar. I nattens mörker, i cellen där han knappt kan andas, ser han ett ljus som brinner. Detta ljus, vars låga avslöjar Kristi ansikte, föder en så stark kärlek att det räddar hans liv. I sin trånga fängelsecell börjar han sätta ord på sina erfarenheter av att vara befriad och buren. Av Honom som bar allt.
Evangeliet om Jesus Kristus sträcker sig alltid längre än vi först anar och manar oss till vidgade vyer. Dess många berättelser måste ständigt upptäckas, utläggas och levas på nytt och på nytt i varje tid och på varje plats över hela jorden. Därför är varje försök att en gång för alla tyda dess innersta mening dömt att misslyckas på förhand.
Gud kallar varje människa utan undantag till liv och frihet. In i en tillitsfull vänskap som förenar oss med varandra och hela skapelsen. Att svara an på en sådan kallelse är att bejaka de gåvor Gud har gett oss. Det är att öva sig i ett gott förvaltarskap.
När Jesus räcker sina vänner berättelsen om tjänarna och talenterna är det i grunden en påminnelse om det uppdrag han själv en gång tagit emot av Fadern som gåva. Om gåvan inte räcks vidare är det som om den slocknar och förtvinar. Den måste delas och kan inte stängas in.
Det är i en sådan tro och till en sådan uppgift han sänder sina vänner. Då som nu. Brödet och vinet i nattvardens måltid påminner oss om den riktningen: att vi fått del av den kärlek som aldrig dör och som hela tiden kallar oss tillbaka till livet. Också de dagar och stunder vi misströstar och ser ner på vår egen förmåga att bidra med det vi själva faktiskt fått som gåva.
Johannes Zeiler, Stiftsadjunkt i Linköpings stift
Lämna ett svar