Att den engelska drottningen i ett filmklipp flög helikopter med James Bond till den nybyggda Olympiaarenan var absolut ett sensationellt inslag. Men för mig var det minst lika häpnadsväckande att det framfördes en psalm under samma OS-invigningskväll i London. Psalmen som framfördes med stor känslighet för de 80 000 på plats och en miljardpublik framför teveapparaterna är en tonsatt aftonbön, skriven 1847 av engelsmannen Sir Henry Francis Lyte.
Många är de journalister som har skrivit om den spektakulära luftfärden så fylld av brittisk humor och ”wit”, men ännu har jag inte läst en enda artikel i svensk media om framförandet av ”Abide with me” (Bliv kvar hos mig, psalmen har nummer 189 i den Svenska psalmboken).
Möjligen kan det uppfattas en aning överspänt att spekulera om anledningen till den kollektiva mediala tystnaden om den där OS-psalmen. Ändå kan jag inte låta bli. Är det så att många journalister saknar språk för att i text gestalta religiositet när den kommer till uttryck i offentligheten. Om så är fallet är det inte så konstigt. Den språkliga valhäntheten i förhållande till livets djupdimensioner delas av många.
Det krävs existentiellt mod för att våga formulera sig kring religiösa ting inför andra. Bland de modiga historiska personligheter som på ett särskilt vis skänkt den kristna erfarenheten språklig gestalt är aposteln Paulus. Han är den enskilda person som författat större delen av bibelns nytestamentliga böcker, bland dem också Första Korinthierbrevet som rymmer en av de texter som vi läser i gudstjänsten nu på söndag.
Korinthierbrevet är skrivet rakt in i ett stökigt sammanhang. Stridens vågor tycks ständigt gå höga i den nybildade församlingen om vem som får bestämma och vilka regler som gäller. Mest bekymrad tycks Paulus vara över den ängsliga dogmatism som vid upprepade tillfällen ger sig till känna i den nybildade församlingens liv där medlemmarna med sina olika bakgrunder söker formulera och utkristallisera sin nyvunna kristna identitet. Hur skall Kristi kärlek överleva i en gemenskap upptagen av rädslan för uteslutning, för att inte duga?
Som en motkraft till den kvävande gränsbevakande kultur som håller på att utvecklas i Korinth- församlingen, söker aposteln Paulus föra fram ett budskap präglat av en radikal öppenhet. För att hitta ett språk som kan bära en sådan hållning går han till sig själv, till den egna kroppen och uppmanar vännerna i Korinth att göra detsamma. För Paulus tycks länken mellan våra egna kroppar och Kristi kropp vara helt avgörande – inom ett spann av några korta verser i sitt brev, nämner han ordet ”kropp” inte mindre än arton gånger.
Så utmanas vi denna söndag med ”Nådens gåvor” som tematisk överskrift, att genom våra egna kroppar leva den mångfald som finns i Kristi kropp. Det är onekligen en spektakulär tanke som Paulus med sitt kroppsspråk presenterar, långt större än helikopterflygande drottningar, att vi alla – allting inom oss och allt som finns omkring oss – skulle vara inneslutna i en kärlek som aldrig utesluter. Om den språkliga valhäntheten skulle slå till inför denna svindlande möjlighet finns en strof i Sir Henry Francis Lytes älskade psalm att tillgå:
”Som späd jag lades i din kärleks famn
och blev välsignad i ditt dyra namn.
Du mig ej lämnat, fast på villors stig
jag ofta svek dig. O, bliv kvar hos mig.”
Ewa Lindqvist Hotz
Präst, chef för Seglora smedja
Lämna ett svar