”Hur kan du vara så god mot mig och bry dig om mig, fast jag är en främling?” Frågan ställs av moabitiskan Rut, när hon befinner sig i en mycket utsatt situation i ett land och hos ett främmande folk, som inte är hennes eget. Man kan läsa den lilla underbara färgstarka berättelsen, med samma namn, i sin helhet i Gamla Testamentet.
Bland värdfolket i Betlehem i Juda finns mycket riktigt, mitt bland all hotfullhet som främlingar kan känna, en del omtänksamma människor som bidrar till att främlingen Rut från Moab får det bra och att hennes vardagsliv så småningom blir helt.
Trots att hon inte från början tillhörde deras folk.
Det var ju också en gång på grund av kärlek och stor omsorg som Rut hade hamnat i den främmande värld som Betlehem i Juda utgjorde för henne: hon hade vägrat överge sin åldriga svärmor Noomi, som var judinna, sedan de båda blivit änkor i Moab (som låg öster om Döda havet, i dagens Jordanien). Rut ville den gången se till att gamla Noomi välbehållen kom hem igen till sitt eget judiska folk, och hon vandrade därför med henne på den långa och besvärliga resan.
Kvävande utanförskap
Djup gemenskap och genuin vänskap som inte känner gränser får vi ibland nåden och glädjen att uppleva. Också idag!
Jag tänker ofta på det när jag varje månad reser till Shanghai för att samla svenskarna som bor där till gudstjänst, till konfirmandträff och andra kyrkliga uppdrag.
Vi svenskar i Kina är alla främlingar i detta väldiga land, vars enorma metropoler såsom Peking och Shanghai rymmer flera gånger Sveriges befolkning på relativt trång yta. De flesta av oss behärskar inte kinesiska språket tillräckligt väl för att känna oss delaktiga i det som sker runtomkring oss. Utsattheten och utanförskapet kunde vara såväl skrämmande som kvävande.
”Hur kan ni vara så goda mot oss och bry er om oss, fast vi är främlingar?” Ruts fråga blir min och vår när vi gång efter annan tas emot med värme och generositet i den kinesiska tegelkyrka på Hengshan-gatan i Shanghai, som nu sedan tre år tillbaka utgör svenskarnas ”hemkyrka”.
De kinesiska vaktmästarna fixar och grejar när vi ber om hjälp med praktiska ting inför gudstjänster och konfirmandsamlingar. Församlingsaktiva hälsar med igenkännandets glädje när vi svenskar dyker upp.
”Vara sig själva nock”
Deras glädje över vår närvaro beror definitivt inte på att kyrkan annars står tom – sannerligen inte! Varje söndag servar de kinesiska prästerna, musikerna, kyrkokören, kyrkvaktmästarna och -värdarna sammanlagt nio tusen(!) kinesiska gudstjänstfirare fördelade på tre gudstjänster. Eftersom endast sex hundra får plats i stora kyrkan måste man möblera för två och ett halvt tusen deltagare i det tre våningar höga församlingshusets olika rum och salar och sätta ut extra pallar i alla korridorer och i hela kyrk-trädgården…
Våra kinesiska värdar borde ha nog av sitt eget. Och de kunde vara sig själva nock.
Därför är det än mer anmärkningsvärt när mina kinesiska prästkollegor ofta talar om för mig och oss svenskar hur glada de är för att vi regelbundet firar gudstjänst i deras kyrka, och slår fast: ”Ni är en del av vår församling!”
Vilken nåd och glädje att få vara del av en gemenskap som inte känner gränser!
Mina tankar går till Jesus-ordet i söndagens predikotext Mark 3:31-35:
Jesus såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”
Lennart Hamark, kyrkoherde i Svenska kyrkan i Kina / Hongkong
Lämna ett svar