Det var ett av vårens finaste och viktigaste möte för mig. Vi var hemma i hennes vackert inredda lägenhet. Det var hon och jag och hennes dotter. Dottern höll sig lite i bakgrunden och vi satt nära varandra och pratade. Hon hade lite svårt med andningen, så vi fick ta det lugnt och försiktigt. Vi pratade om mycket, vi pratade om livet. Om livet som varit och livet som var, för då var det fortfarande. Det kom nog en och annan tår i våra ögon och jag minns säkert att det bubblade upp skratt flera gånger när vi satt där tillsammans. Men med både tårarna och skratten var det något särskilt den där stunden, de hade något djupare över sig. Jag minns inte om det var när vi satt där tätt bredvid varandra eller när vi alla tre satt oss vid det fint dukade kaffebordet som frågan kom, men jag tror det var vid kaffebordet. Jag tuggade på min bulle, själv kunde hon inte äta, men hon tittade djupt in i mina ögon också kom frågan:
– Hur är det att dö?
Lugnt och stilla och samtidigt med någons slags nyfikenhet kom den. Frågan som vi alla ställer nån gång. Frågan som var så aktuell för henne där och då. Hon visste att det rörde sig om dagar, högst någon vecka. Och jag, jag är ju präst och vi ska kunna hantera den här typen av situationer och frågor.
Men då, då är jag bara en medelålders man som sitter mitt emot en vacker och klok gammal kvinna och jag har inget svar på frågan mer än att:
– Det vet jag inte.
Jag har ju inte varit med om det själv. Jag har många gånger varit i närheten av döden på flera olika sätt. Jag har fått dela dödens närhet med många människor. Jag vet att döden kan komma som en vacker susning, men också som något som gör fruktansvärt ont.
Jag hade inte mer svar. Men den fina stunden fortsatte ett tag till. Hon nickade nöjt när jag frågade om jag skulle läsa välsignelsen.
Mindre än en vecka senare fick jag ett telefonsamtal från dottern som berättade hur hon stilla och fint fått lämna det här livet.
Alla själars dag. Den helg på året som vi tillsammans med hela den världsvida kyrkan uppmärksammar de som gått före. De som lämnat det här livet. En helg då vi påminner oss om att döden finns, drabbar oss alla. En helg då vi kanske ställer frågan:
– Hur är det att dö?
I Äspö kyrka, som jag ofta firar mässa i, finns takmålningar. En bild visar på hur smådjävlar förgriper sig på kvinnor och en annan på hur Sankte Per står med stadsnyckeln till staden med gator av guld. Det är fantastiskt att man efter 600 år fortfarande kan se guldfärgen på gatorna. Men det här är ju bara bilder av hur människor då utifrån Bibelns bilder använt sin fantasi och försökt förstå vad döden innebär.
I texterna för Alla själars dag möter vi några av dessa bilder. Inte vet jag om de ger ett svar på frågan. Men för mig räcker det att Jesus ser på mig och säger:
– Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.
Per Kristiansson, kyrkoherde
Lämna ett svar