”När jag var liten var jag mörkrädd för alla otäcka saker som kunde gömma sig i mörkret. Uppväxt på landet fanns det mycket man kunde skrämmas av med lite livlig fantasi. Och fantasi hade jag i överflöd. Inget hade kunnat få mig att gå till matkällaren eller gårdens uthus när det var mörkt. Och ändå gjorde jag det ibland, helt enkelt för att jag var tvungen . Ibland med någon vuxen som höll mig i hand och ibland ensam. Jag tänkte att osynliga, kraftfulla, tvåmetersänglar gick vid min sida och försvarade mig när jag gick och hämtade potatis eller syltburkar i matkällaren. Mörkrädslan som liten gick att bota med lite mod, trygga vuxna, och en tro på Guds kraftfulla änglar.
Det är värre med det mörker man möter som vuxen. Mörkret som gömmer sig i ren ondska, orättvisor och meningslöst lidande. Det mörker som drabbar oss i form av sjukdom, dödsfall, övergrepp, otrohet eller att bli övergivna. Det mörker som gör att människor idag säljs som handelsvaror och utnyttjas som slavar. Som gör att människor spelar bort allt de äger och har eller dricker tills de fastnar i missbruk. Mörkret som gömmer sig i världens fruktansvärda orättvisor, i hat och våld. Mörkret som får barn, unga, vuxna och gamla att ge upp sina liv. Det mörker som breder ut sig men som ingen tycks rå på. Det mörkret skrämmer mig.
Och mitt i allt detta tror jag på en Gud som går bredvid och håller mig i hand när livet fullständigt går sönder. När mörkret är så kompakt, och gör så ont, att jag inte ser någon väg ut. De dagar då jag ber att allt ska vara över och det onda ta slut. Varje kväll ber jag att Gud skall ta bort mörkret i mitt eget liv, ta bort mörkret och allt som är, och gör ont eller åtminstone ge mig kraft att uthärda det. Jag ber att Gud skall komma med ljuset till varje människa som ber om det. Jag vill tro att Gud bryr sig om hur jag har det och som är beredd att fortfarande försvara mig och omge mig med osynliga tvåmetersänglar när jag är rädd.
Så låt oss göra gemensam sak mot mörkret och gå till våra kyrkor i advent , tända ljus, och visa hur många vi är som är beredda att sprida ljuset och motverka mörkret. Troende människor som samlas och bär Guds ljus i våra liv, trots vår egen rädsla och vårt eget mörker. Som kan visa på ljuset för varandra när mörkret överskuggar våra liv. Visa på den Gud som har makt och vilja att bryta all världens mörker, i både ditt liv och mitt.
Och varje adventsgudstjänst, när kören sjunger och hela församlingen sjunger adventspsalmer, känns det som ifall jag kisar tillräckligt länge , kan ana de änglar som står på vakt vid min sida, lika aktiva nu som när de gick bredvid mig som barn. Beredda att mota allt mörker som hotar mig. Den Gud som sänder sådana änglar i mörkret älskar jag. Den Guden tror jag på.
En fin adventstid, omgiven av Guds änglar, önskar jag dig som läser detta.
Forshaga Susanne Brännhammar
Lämna ett svar