På söndag läser vi en text ur Johannes evangelium som tar oss tillbaka till lärjungarnas sista kväll tillsammans med Jesus. Vi inbjuds att återuppleva ett smärtsamt avsked mellan Jesus och hans lärjungar. Samtidigt läser vi texten i ljuset av påskens hoppfulla budskap.
Avsnittet utgör en del av Jesu avskedstal och präglas naturligtvis av det allvar som situationen innebar, men har samtidigt en underton av glädje. Denna trons och hoppets paradox finns hela tiden i Jesu undervisning.
I vår text har vi uttrycket ”en kort tid” som upprepas flera gånger och lärjungarna svävar i ovisshet om vad Jesus vill ha sagt med uttrycket.
Jesus märker av lärjungarnas undran. Något entydigt svar får vi inte. Den korta tiden kan avse dagarna fram till Jesu egen död. Uttrycket kan avse tiden mellan Jesu död och uppståndelsen. Det kan också syfta på tiden fram till det slutgiltiga förhärligandet av Jesus som Herre.
För mig blir frågorna om tiden och vägvalen viktiga frågor om kristenlivets karaktär av rörelse, att vara på väg. Det finns i trons liv smärtpunkter som i fastetid och långfredag, men också höjdupplevelser som i påskdagens jubel.
De flesta dagarna under kyrkoåret är som livet är mest, vanliga dagar då vardagstro och vardagsmod är det som behövs. Det är då frågorna om tid gör sig gällande. Hur länge? Är det väntetid vi pratar om? Transportsträckor? Är det kristna livet en vardagstro då höjdupplevelserna breds ut till kraft och påskdagens soluppgång kastar sitt nödvändiga ledljus över vägen?
I Johannes evangelium finns flera kärnfulla formuleringar. En av dem är när Jesus säger ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör”.
För att våga se på sin egen död med realism behöver vi av Jesus lära att i uppståndelsen besegras döden – också min död. Evigheten tillhör livet, mitt liv.
Vissheten om att livet är mer än tiden mellan födelse och död ger en djupdimension åt våra dagar och år. En bild i Johannes evangelium som betytt mycket för mig, är bilden av vetekornet. Jesus säger: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd”.
När Jesus talar om vetekornet är det främst en bild för hans eget liv, men det är även en bild för alla människors liv. Livet vill lära oss att de mörka rummen vi kommer till och bär inom oss, inte behöver vara något skadligt och dåligt. Mörkret kan vara platsen för möjligheter, för livsval och ställningstagande. När ljuset och värmen kommer är vi likt vetekornet beredda att börja gro, växa. Ett slags grundmönster för liv. Genom det mörka till det ljusa.
Det gäller de ”små” och trassliga vardagsbekymren, föräldrarnas tjat och gnället. Förtretligheter hos närmaste vännen, de tunga matkassarna och borttappade nycklar. Men också meningslösa dagar, ångest och människor på flykt från destruktion och svält. Vägen till livet är ingen quick fix. Mer ett slags mödosamt arbete med att ge livet en mening.
Vägen till livet är ibland även skrämmande. Frestelsen är att vända mörkret ryggen, att försöka utestänga alla erfarenheter av det som vi förknippar med mörker, det som stökar till, som inte låter oss vara ”snabba” och ”effektiva”.
En psalm för denna söndag kan vara Vila i din väntan, som har psalmnummer 205 i Svenska kyrkans psalmbok.
Pär Friberg
präst i Sofia församling och i Fryshuset, Stockholm
Lämna ett svar