Läser pingstens texter om och om igen och försöker urskilja nyanser, skiftningar i orden som kan ge mig ingångar och klarhet. Den hebreiska jag en gång lärde mig har sedan länge lagt sig tillrätta i glömskans korridorer, annars hade jag gärna tagit mig an texten om Babels torn och letat efter möjliga alternativa betydelser av verb och adjektiv.
Nu läser jag den som den är mig given i vår senaste bibelöversättning och jag landar i en tid då hela jorden – nåja, hela den jord man då kände till får väl lite tyst tilläggas – hade samma språk och samma ord. Tanken är hisnande.
En mytomspunnen tid och en jord där alla människor talar samma språk och samma ord och där den gemensamma skaparkraften mynnar ut i en viljeriktning:
”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp till himlen. Vårt namn blir känt och vi slipper vara skingrade över hela jorden”.
God tanke, gott uppsåt, det är väl så vi vill ha det. Eller? Jag drar paralleller till den paradisiska tillvaron i Edens förlovade land. Allt var frid och fröjd, ingen osämja, inga slitningar, inga frågetecken men heller ingen plats för vetgirighet, för fri vilja och en tanke som spränger gränser, en overklig plats som inte har med det verkliga livet att göra annat än korta stunder.
Vi måste ut, måste möta andra för att växa i oss själva, måste falla för att se att det går att stå upprätt igen. Människorna upplever sig fördrivna från paradiset och mönstret upprepas i Shinars dal. Gud ser och det står klart:
”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger”
Och efter det – förskingringen, språkförbistringen, den stora förflyttningen som skapar egna kulturer där språket är en endräkt och synen på den andre en annan. Jag kan välja att se det som ett straff men den tron är ingen vila utan bara kamp. Att människan i alla tider sökt förklaringar till den storartade verklighet man inte riktigt begriper är sant, och en förklaring till språkens mångfald är berättelsen om tornbygget som kom av sig.
Den Gud jag tror på vill inte förhindra samarbete mellan människor eller försvåra mänskliga möten mer än nödvändigt. Den Gud jag tror på härskar inte genom att söndra. Den Gud jag tror på talar till människor på språk som man förstår och uppmuntrar oss att utveckla våra språk så att vi också hittar bortom ordens begränsning.
Gud skapade människor till sin avbild och människan fick ordet, fick förmågan att uttrycka sig i tal och skrift och blev särmärkt i skapelsen. Men att vi delar samma talspråk betyder inte att vi lägger samma betydelse i orden. Missförstånd kan både oroa och roa, det vet vi och det vet Gud. Olika talspråk kräver större ansträngningar och vilja till förståelse.
Åtskilliga generationer och händelser efter att folket i Shinars dal började tala olika språk så befinner vi oss i påskens efterdyningar i ett Jerusalem som samlat människor vida kring. Och undret sker. De förstår varandra fast de talar olika språk och såklart återigen förvirring, det de upplever är underligt.
Och när det underliga står klart byts förvirring till lycka. Det står klart och det är uppenbart att talet om Guds stora gärningar kan förstås först när språket spränger gränser och vi talar med varandra och inte förbi varandra.
Lotta Ingerholt
Församlingspedagog och gymnasieteolog i Uppsala
Lämna ett svar