Åskan mullrar alldeles ovanför mig i den lilla stugan mitt i nattens mörker. Det låter skrämmande. Jag känner mig liten och sårbar. Tänk om blixten träffar mig, oss alla? Hur skulle det gå, vad skulle kunna hända? Efter några timmars sömn går jag ut i morgonsolen som värmer så gott. Fåglarna sjunger ut sin glädje och det gör jag också inne i själen. Glädjen tar vid. Faran är över.
Det växlar mellan sorg och glädje från dag till dag. Mellan rädsla och trygghet. Mellan hat och kärlek. Mellan likgiltighet och engagemang. Kontraster står för spänning och omväxling, men också för osäkerhet och oro. Man vet aldrig. Det kan bli hur tvära kast som helst när som helst. Utan någon förvarning.
Varje natt och varje morgon är unik. En sak har de dock gemensamt. Jag höjer alltid blicken mot himlen, i mitt inre, mot min Skapare, mot min Gud. Han har skapat åskan och molnen, Han har skapat solen, sommarens blomsterprakt och höstens skörd. Han har gett oss förutsättningar för ett gott liv.
Mitt i vardagens bekymmer är tryggheten i Honom det bästa vi har. Han består. Han vill oss väl, skyddar och uppfostrar oss. Låter oss smaka på den himmelska glädjen då och då.
”Låt mig var morgon möta din trofasthet, ty jag förtröstar på dig.” (Ps 143:8)
När åskan myllrar och sjukdomar härjar i vår omgivning kan en existentiell ångest ändå väckas lätt. Vid livets slut, efter min sista dag på jorden, hur blir det sedan? Förtjänar jag en fortsättning? Denna största rädsla av alla, detta allra mörkaste moln kan Jesus Kristus svepa bort från min himmel i en handvändning. Om jag låter honom göra det jobbet, knäböjer framför honom, låter honom ta över. Enkelt och effektivt. Han lovar oss i dagens evangelietext: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”.
Det eviga livet ges oss utan blinkning av Jesus, om vi vill lita på att han har den makten. Om vi ser upp till honom. Ger honom fullmakten. Det behöver man inte ångra, för den uppräckningen har inga oönskade bieffekter. Tvärtom, genom att skriva under min fullmakt räddar Jesus mig från mig själv, från vår min egen otillräcklighet och lättja.
Samma sanning beskrivs av Paulus så här: ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.” (Rom 3:23-24)
Vi ber: Herre, ge oss ärlighet och ödmjukhet. Låt Jesu löfte om evigt liv bli källan till glädje och styrka. Låt honom bli solen på vår himmel. Amen.
Satu Rekola
komminister för sverigefinskt arbete i Göteborgs Domkyrkoförsamling
Lämna ett svar