En pelare av tillit

Sextonde söndagen efter Trefaldighet
Döden och livet

Förra året var jag på resa i det heliga landet. En dag tar jag den lokala bussen från Östra Jerusalem till al-Eizariya som ligger på Västbanken, ca 4 km från Jerusalem. Det är i denna by som kommande söndags evangelietext utspelar sig (Johannes 11:28-44).

Byn hette på bibelns tid Betania. Här bodde syskonen Maria, Marta och Lasaros som är vänner till Jesus (Johannes 11:5). Det berättas att Lasaros är svårt sjuk och de sänder bud till Jesus om att komma till dem. Men det dröjer flera dagar innan Jesus kommer till Betania och då har Lasaros varit död i fyra dagar.

När jag stiger av bussen vandrar jag den smala gatan upp till en moské som är byggd över den grav som kallas Lasaros grav. Det är fler turister som kommit hit och vi får stå i kö en stund innan vi får gå in. En smal trappa leder ned till en klippgrav. Det är trångt och det tar sin tid att komma fram. De som varit nere ska gå samma väg upp.

Så kommer jag fram till graven. Det går att krypa in. Några nöjer sig med att kika in eller tar en bild med kameran. Stämningen är allvarlig och jag möter blickar hos de andra besökarna i dunklet. När jag kommer ut i solljuset läser jag texten ur Johannesevangeliet. Berättelsen handlar om hur Jesus uppväcker Lasaros från de döda. Lasaros kommer ut ur graven med bindlar kring armar och ben och en duk för ansiktet.

Ett vanligt sätt att förstå den här texten är att uppväckandet av Lasaros uppenbarar Jesu makt över döden. Undret är ett tecken för att människor ska tro att Jesus är Messias. Samtidigt är denna händelse en förberedelse inför vad som ska ske med Jesus själv, hans död och uppståndelse.

Jag upplever att det idag finns en stor rädsla inför döden. Man vill helst inte tala om den. Många dör på institutioner. Begravningsgudstjänster sker ofta i avskildhet och det förekommer också att man inte har någon akt alls. Samtidigt finns det ett stort intresse, nästan upphöjande, av det unga, starka och friska.

Men döden är en del av livet, vare sig vi vill det eller inte. Kanske handlar rädslan för döden om att vårt västerländska samhälle trängt undan tron på Gud som håller liv och död i sin hand? Jesus säger att han är uppståndelsen och livet (Johannes 11:25). Påsken ger djup relief åt tron när den hävdar att dödens slutgiltighet är bruten. Det finns en pelare av tillit mitt i död och sorg. Det finns hopp.

Jag fortsätter min vandring i riktning mot grannbyn Betfage. För att komma dit måste jag passera muren som går mellan Israel och Västbanken. Jag kommer till en Israelisk checkpoint och visiteras av soldater innan jag får gå vidare. Söndagens tema Döden och livet ställs här i ett annat perspektiv.

Västbanken är ockuperat område och konflikten mellan israeler och palestinier går långt tillbaka i tiden. Går det att välja liv före död och destruktion? Finns det hopp som har bärkraft för länder och folk? Politiskt är läget låst. Men det finns många individer och organisationer på båda sidor av israel-palestina konflikten som utmanar sina egna sammanhang och inte väljer hämnd utan fred.

Parent´s circle  är en sådan organisation och består av föräldrar som har förlorat sina barn i kriget. De ser som sin uppgift att tillsammans, alltid en från varje sida, möta besökare och berätta sina historier. Dessa föräldrar vill söka det gemensamma, det som bygger upp.

Pär Friberg
Präst i Fryshuset och i Sofia församling, Stockholm