Till innehåll på sidan
Magdalena Wernefeldt

Glädjedans och tacksamhet

14572469_1285123444834091_1380596452_o

Tacksägelsedagen, 9 oktober

Det kan vara en fin gräns mellan tacksamhet och skuldkänslor. Att ta emot hjälp eller en gåva är svårt. Men att tacka är att bejaka en fin relation.

När dansade du en glädjedans senast? När jag var barn gjorde jag det ofta, dansade och skuttade runt utan att tänka på något annat än hur härligt det var att röra sig till musiken. Utan att fundera över om jag tog rätt steg eller hur min dans såg ut när andra tittade på den. Glädjen kom inifrån och bara måste få komma ut. När jag blev äldre var det inte lika lätt. Dansen blev så mycket en del av ett spel, där människor bedömde varandra. Snarare än glädjedans blev det ofta gör-jag-rätt-dans eller ser-jag-snygg-ut-dans, där jag iakttog mig själv utifrån med kritiska ögon.

”Än en gång skall jag låta dig blomstra, ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel. Än en gång skall du smyckad med bjällror träda ut i glädjedansen”

Jer. 31:4

Jag tror att samma sak har hänt för många människor när det gäller känslan av tacksamhet. Den som fått lära sig att säga tack i tid och otid för att det är artigt att göra så, har kanske tappat sin egen förmåga att känna och uttrycka äkta tacksamhet. Eller så har tacksamheten förknippats med skuld. Den har blivit en börda och ett tvång att betala tillbaka och göra rätt för sig. En del kanske till och med vant sig vid att undvika situationer som skulle kunna leda till tacksamhet. De har slutat ta emot, för vem vet om de kommer att kunna ge på motsvarande sätt? Och så tackar de nej till gåvor, till inbjudningar och till hjälp och stöd.

Den som är rädd för att stå i tacksamhetsskuld blir lätt ensam, för tacksamhet har med relation att göra. Att tacka är att glädjas åt en relation och att inse och uttrycka sitt beroende av den andre. Kanske är det därför som tacksamhet är en så central del av våra böner till Gud. När vi ser vårt beroende av det liv och de gåvor som kommer från Gud är tacksamhet det naturliga gensvaret. När jag påminner mig om vad Gud redan har gjort, kan jag hoppas att det ska ske igen, i nya situationer.

Tappar vi bort relationen i vår bön, kan tacket bli en artighetsfras, något som vi tycker att vi borde åstadkomma och som därför blir lika stelt som min ungdoms ser-jag-snygg-ut-dans. Den som påtvingats tackande bön kan behöva hitta sin egen glädje på nytt. ”Än en gång ska jag låta dig blomstra”, säger Gud i söndagens text från Jeremia. Gud bryr sig inte om hur jag ser ut och om jag tar rätt steg. Därför vill jag träda ut i glädjedansen utan att se mig själv utifrån. Jag vill dansa min glädje, låta den fylla mig och hela huset. Låt bjällrorna skramla och rassla!

Maria Klasson Sundin, präst

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.