Trettonhelgen står för dörren, en vacker och viktig helg i kyrkoåret. Det är fortfarande jul, men hetsen kring de ”stora” juldagarna är borta. Ingen skinka ska griljeras, inga klappar slås in. Det är ofta lättare att vila, att ta sig tid att se och känna julen och dess budskap.

Trettonhelgen kretsar mycket kring Betlehemsstjärnan och de tre vise männen, eller de österländska stjärntydarna som de kallas i bibeltexten i Matteus evangelium. Dessa män, vägledda av stjärnan, kom på besök till den heliga familjen. De såg pojken och föll på knä och hyllade honom. De såg pojken och hyllade honom.

För att vi ska kunna hylla en människa, ana storheten hos en människa, måste vi först se människan. Vi har lätt att fälla omdömen om våra medmänniskor, omdömen som grundar sig på saker som vi tror oss veta – men som egentligen inte stämmer med verkligheten. Vi har våra egna referensramar, våra egna mallar där vi försöker placera in våra medmänniskor antingen de får plats där eller inte. För det är så sällan vi stannar till och ser. Så sällan vi tar oss tid att stanna upp och se, på allvar se, våra medmänniskor.

I en bibeltext som används vid alla barndop är hämtad ur Markusevangeliet. Där håller Jesus fram ett barn som förebild och säger att vi måste ta emot Guds rike som ett barn. Och det handlar just om att inte låsa fast sig i förutfattade meningar. Mycket av Jesu undervisning kretsar kring det.

Inte heller de österländska stjärntydarna tvekade inför att knäfalla inför ett barn och hylla det. Men för att vi ska kunna ana storheten hos ett barn måste vi först se barnet, se barnet på allvar. Vi måste se barnets behov och inte minst barnets möjligheter. Ett barns sinne är mer öppet än ett vuxet sinne, ett vuxet sinne som har lärt sig tolka, ifrågasätta och tvivla.

I barnets värld kan under fortfarande ske. Däri ligger det verkligt stora hos ett barn.

Det är det Jesus talar om när han håller fram barnet som en förebild. När vi inser att det inte bara är så att vi är barnens förebilder, utan i lika hög grad barnen som är våra förebilder – då vill vi hylla barnet, och barnet i oss själva. Och då kan vi se det stora underverk som är människan, se varje människa precis så som den människan är. Med alla brister och förtjänster.

Och varje gång barnet i oss vinner, ler den man som själv en gång var ett barn i en krubba i Betlehem, den pojke som hyllades under Betlehemsstjärnans klara sken.

Kjell Dellert, präst