Svalan anländer ofta i pingsttid till platsen jag kallar mitt sommarland.

Vi brukar stå vid husknuten och se henne dyka och stiga. Vi småpratar om vad hon kan tänkas ha sett och var hon varit. Hon – det är konstigt, men svalan är alltid en hon, har nog sett både Afrika och Medelhavet på vägen över Europa hem till oss. Vi känner igen hennes sång som om hon sjöng på vårt eget språk. Hon bekräftar sommarens födelse och sätter punkt för våren och vinterns tid. Svalan är sist i raden av flyttfåglar. Nu är allt komplett.

Vi står kvar en stund på grusgården, mitt i pingststeget, och urskiljer vårfåglarnas kvitter. Talgoxen, tranan och orren blir bilder för Petrus, Andreas och Maria, för dem som var med i Jerusalem när Jesus dött. Nu är det pingst. Femtio dagar och nätter har genomlevts. Femtio dagar är nog den tid som går att utstå i väntan: Finns där en framtid? Nu måste nåt hända! Nu! De kvittrar och tjattrar, och läten blir ord: mening och tomhet, död och uppståndelse, löfte och hopp.

Mitt i bruset av känslor och minnen, kvitter och tjatter, fjäderflax och blinkande ögon visar framtiden sig. Mitt i steget blir löftet verklighet. Pingststeget. Det är inte på oss det beror. Löftet om framtiden räcks till oss. Från vårt gårdsplansperspektiv blir svalan en illustration: -Du kom igen! Du finns! Du är här hos oss! Nu kan vi fortsätta!

Och fåglarna organiserar sitt liv, som fåglar gör. Fågelbon och mat, skydd och försvar, utbildning och vuxenblivande. Den vårliga fågelsångsyran formas för att livet ska kunna gå vidare. Det påminner om organiserandet som tar vid efter den första kristna pingsten.

I Apostlagärningarnas klassiska pingsttext berättas att på pingstdagen är apostlarna församlade. Ett dån som av en stormvind hörs från himlen och eldstungor stannar på var och en och de fylls av helig ande och talar ord som Anden ger dem. Det är med intensitet och kraft som Guds Ande manifesterar sig. Jesus har talat om detta. Han har lovat att en fortsättning följer efter kors, grav och uppståndelse. Han har talat om den heliga anden som Hjälparen. På pingsten sker det, steget in till fortsättningen. Det liv som Jesus uppenbarat kommer att fortsätta. Men då människan Jesus inte är närvarande på samma sätt nu som under de drygt trettio år han delade vardagslivet i städer och byar behöver något ske för att vi ska kunna gå vidare.

Pingsten brukar ibland kallas kyrkans födelsedag. Jesu födelsedag kommer först. Kyrkans födelsedag är fortsättningen. Precis som svalan vid mitt sommarland blir ett tecken på att sommaren är här blir kyrkan: församlingar, gudstjänster, kyrkobyggnader, människor som intresserar sig och engagerar sig… (ordet kyrka rymmer mycket!) ett tecken på att Jesus, genom den heliga Anden, är med oss alla dagar till tidens slut.

Man hörer fåglar sjunga med mångahanda ljud,
ska icke då vår tunga lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära och fröjda på en gång.
Svensk psalm 199 vers 3