I en av texterna för helgen pratas det om dödens vånda. Det handlar om Jesus vånda inför sin död, som Gud löste honom från. Jesus liv handlar också om våra liv. Det kan handla om våndan inför döden. Men också för en del människor våndan inför livet. Den dödsvånda som kan komma när livet blir så svårt att orka med, att inte leva ses som den minst dåliga utvägen. När det enda alternativet man kan se är att avsluta sitt liv. Fast det egentligen inte är så.
Min ena konfirmandgrupp valde på sin konfirmation förra helgen att hedra Avicii, Tim Bergling, som dog för ett tag sedan i självmord. De valde att hedra honom genom att spela hans låt ”Wake me up”. De valde också att deras kollekt skulle gå till organisationen ”Aldrig ensam” som arbetar för att hjälpa människor med psykisk ohälsa och förhindra självmord.
I namnet ”Aldrig ensam” har grundaren Charlie Eriksson, lyckats sätta ord på någonting viktigt. Att inte orka leva kan ha massvis med olika orsaker men något som ofta återkommer är känslan av ensamhet. Vi behöver känna att vi inte är ensamma, känna att vi är älskade för de vi är och att andra vill vårt liv.
Gemenskap är motsatsen till ensamhet. De flesta människor är med i en eller flera gemenskaper, i alla fall utåt sett – och ibland är det alldeles tillräckligt. Men i en gemenskap kan man också känna sig väldigt ensam. Ensam bland andra människor. Kanske är det den värsta sortens ensamhet? Jag tänker att vi behöver den djupa gemenskapen, den gemenskap där vi kan mötas på djupet, där själar möter själar, där vi kan vara sårbara inför varandra. Det tror jag får oss att känna att vi hör till, att vi behövs, att vi är viktiga.
Denna söndag handlar temat om treenigheten. Ett svårt ord att förstå. Men en av innebörderna i ordet är gemenskap. Gud är en men ändå tre. Inte ens Gud är ensam. Och Gud vill med det visa att vi behöver varandra.
Vi brukar säga: I Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Ibland väljer vi andra ord: i Skaparens, Befriarens och Livgivarens namn. Jag tänker på det sista ordet: Livgivaren. När jag tänker på det nu så inser jag att det inte räcker att jag blir skapad, jag behöver också bli liv-given. Att få känna livet i mig. Lust att leva.
Jag tror att vi alla kan, genom att Gud arbetar genom oss, vara med och ge varandra liv. I en av de andra texterna för helgen står det om kärleken till Gud och som också är Guds kärlek till oss och som vi uppmanas att inpränta i våra barn och skriva på våra dörrposter. Kärlek kan vara som en hand som håller den människa som inte orkar finnas i handen.
Jag tror det är så för många som inte orkar leva att man egentligen inte vill dö utan att det är som i Aviciis sång ”so wake me up when it´s all over”. Väck mig när smärtan/det svåra är borta. Där behöver vi vara medmänniskor som frågar, som håller om, som håller någon i handen tills smärtan eller det svåra är över. Och också själva be om hjälp och berätta när vi känner att livet blir för svårt att leva.
/Agneta Holmström, präst
Lämna ett svar