De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma…

En av våra vackraste sommarpsalmer, tycker jag, med text av Harry Martinson. Nu står sommaren verkligen i blom. Midsommaren är många svenskars favorithelg, även om den väl strängt taget alltid är bättre i vår fantasi än i verkligheten, åtminstone rent vädermässigt. Söndagen efter midsommardagen ägnas i kyrkan åt Johannes döparen, evangelietexten ur Lukasevangeliet berättar hur Johannes föräldrar, Sakarias och Elisabet, får veta att de ska få en son som ska kallas Johannes och bli en Guds man, mäktig och helig. Det märkliga i sammanhanget är att både Sakarias och Elisabet är till åren, och Elisabet ofruktsam. Icke desto mindre blir hon alltså havande och föder så småningom Johannes.

Johannes blir ingen vanlig man, man skulle kunna kalla honom en särling. Vad folk tycker om honom tycks han strunta i, han uppmanar till omvändelse och skäller på kungen, han klär sig i kamelhår och livnär sig på vildhonung och gräshoppor. Kanske inte riktigt sinnebilden av en gudsman. Det är inte den bilden man får upp när man googlar ordet ”präst”.

Midsommaren är, tycker nog många, en fantastisk tid. Prakten i Guds skapelse är nästan bländande. Det är inte svårt att tro på en god Gud när man befinner sig mitt i den svenska sommaren (även om en alltför riklig förekomst av myggor och ormar kanske mindre ger en aning av himmelriket, än av dess raka motsats). Men hur är det i oktober? När det regnar vågrätt, är mörkt och fem plusgrader? När bussen är försenad och man tappar frukostsmörgåsen precis mellan tågvagnen och perrongen? Åtminstone jag har svårare att i den situationen känna Guds närvaro. Och ändå tror jag att Gud är minst lika närvarande då som vid äggen och sillen på midsommarbordet. Ändå tror jag att Gud är lika närvarande en regngrå måndagsmorgon på hösten som bland de små grodorna i midsommardansen, eller på en blommande, doftande sommaräng.

Johannes döparen ser kanske inte ut som en klassisk gudsman. Vi föreställer oss säkert ofta ett sändebud från Gud på ett helt annat sätt. Och ändå var Gud i högsta grad närvarande hos Johannes. Talade genom Johannes.

Gud dyker upp när, och där, vi minst anar det. Gud finns i situationer och på platser där vi kanske inte alls förväntas oss Guds närvaro. Och i andra människor, människor med såväl positiva som negativa egenskaper. När vi skrattar är Gud med oss, men också när vi gråter. När vi lever, och när vi dör. I arbete och vila.

Harry Martinson, som visste vad lidande var, skrev den vackra sommarpsalmen som inledde den här texten. I vers två blir det nästan ännu bättre:

En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd
att djupt i sinnet skåda Gud
i evig sommarskrud.