Hur vet man när en ängel är på besök? Såhär: Det luktar som nystrukna dukar.
Det är Johan som har berättat det. Han är i trettioårsåldern och kommer till oss på församlingshemmet ibland. Han bor i närheten, i ett gruppboende. Tydligen skulle han aldrig kunna bo själv eller klara sig själv. Ändå vet han saker om änglar.
När han kommer till oss på församlingshemmet blir det ljusare här. Det är Johans leende som lyser upp som solsken. Först går han runt och hälsar på alla. Om han kommer när det är öppna förskolan, frågar han efter allas namn. Han älskar bebisar, särskilt deras namn. ”Heter man Johan blir man så klart glad om någon heter Freja eller Vincent, något coolt sådär” säger han och ler så att både föräldrar och barn ler tillbaka.
Men det är inte för bebisarna som han kommer.
När han har hälsat på alla går han vidare, in i köket. Och jodå, han öppnar nog kylskåpsdörrarna för att se om det finns något gott, men han smakar aldrig. Möjligen bestämmer han sig för att stanna på eftermiddagsfika om det står en god kladdkaka där.
Men det är inte för fikat som han kommer, heller.
Längst in, bortanför både kök, förråd och stolsförvaring, där är rummet han ska till. Hans vrå.
Det var på en familjegudstjänst han sade det, förresten, det där om änglarna. Prästen Ann-Sofie hade precis frågat alla barnen om de trodde på änglar och hur man vet om man har sett en ängel. Barnen hade förslag: Vingarna? Glorian! Ann-Sofie log diplomatiskt, hade hoppats på något mindre konkret. Då reser sig Johan och säger ”Man känner det på lukten. När man träffar en ängel. Det luktar som nystrukna dukar.” Och alla som var där visste att det var sant, för änglarna sjöng i hela kyrkan när han sade det.
Men nu är han i församlingshemmet.
Det är för dukarna han kommer. För strykjärnet och brädan.
Johan kan inte bo själv, många saker kan han inte klara av själv. Men han är en mästare på att stryka dukar. Det är faktiskt bara han som gör det nu, vaktmästaren, vars uppgift det formellt är, vet att det bästa är att lämna det åt Johan. Han kommer och stryker, och han sjunger när han stryker, och det doftar som om änglarna är på besök.
Han gillar ett varmt strykjärn och skarpa veck. Det är vecken som är roligast, förklarar han gärna. För när de är så där supervassa så att de nästan känns som en kniv, fast mjukare, då strålar duken som Guds nåd.
Han gillar allt med strykningen: när strykjärnet pyser, att spraya vatten så att det ska bli slätt, att lägga in nystrukna dukar (när de svalnat, så klart) i linneskåpet. Han gillar att göra fint. ”Åt Gud och åt alla.”
När han stryker dukarna, fylls luften av fröjd. Inte bara för att han stryker dukarna så att självaste vecken vittnar om Guds nåd. Utan för att han sjunger. För att han är glad. Och för att han älskar sina veck.
Och Johan kan inte bo själv. Han kan inte klara sig själv. Men han kan det som är hans. Hans uppgift, hans kallelse. Det är som han brukar säga: vissa är vaktmästare, andra är strykmästare.
Johan är strykmästare.
Och när han har varit hos oss, känner vi doften av änglar. 
Lämna ett svar