Har du kvar din barnatro
Ifrån hemmets lugna bo
Kan du bedja än som förr du alltid bad?
Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är
Gamla mor då känner sig så nöjd och glad
Det är en idyllisk bild som åtminstone jag ser framför mig när jag hör eller sjunger den här vackra klassikern. Det lilla barnet som ligger i sin säng med knäppta händer och ber aftonbön. Eller kanske rentav ligger på knä vid sängkanten. Mor i huset övervakar och ser nöjd ut när barnet får alla orden rätt. Och det är någonting vackert med barnatron. Den oförstörda, liksom storögda tron. En tro på att allt är möjligt och inga hinder finns. Gud och Jesus är lika verkliga som jultomten och Batman, skulle man kanske kunna säga. Det finns något vackert i det. Någonting tilltalande. Men de flesta stannar inte kvar där i sin trosuppfattning. Hos de flesta utvecklas tron, eller växer upp. Och det är naturligtvis riktigt. Vi ska inte stå stilla, bli kvar i barndomen. Vi ska växa och förändras. Det gäller det mesta hos oss. Som Paulus skriver i första brevet till församlingen i Korint: När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. En människa som fortsätter vara troende livet igenom, funderar rimligtvis en hel del runt sin tro. Funderar och ifrågasätter. Det är inte självklart att det som är sant för femåringen också är sant för åttiofemåringen. Kanske problematiserar man gamla kända trosföreställningar. Kanske sitter inte Gud på ett moln i himlen och styr och ställer. Kanske Gud inte är en man. Kanske Gudsbilden förändras genom saker vi går igenom under livet. Kanske vi av olika skäl rentav tappar tron, eller kommer ifrån den, under vissa perioder. För de allra flesta går det till så här, att den tro man har som barn inte är exakt densamma sedan man blivit vuxen. Bilden av den totalt allsmäktige Guden som mäktar med allt, och rent fysiskt håller världen i sin hand ersätts ofta av en mer mångfacetterad gudsbild. Det behöver inte betyda att tron blir svagare, tvärtom kan en gudsbild som bearbetats, som tröskats fram och tillbaka bli stadigare än en oreflekterad gudsbild. Ingen skulle ju drömma om att baka bullar av en obearbetad bulldeg. Det blir väl förresten inte ens någon deg om man inte bearbetar den. Men när den väl är knådad och kavlad så blir det ofta fina bullar av den. Så att tron förändras genom livet är varken fel eller märkligt. Inte heller att vi ifrågasätter gamla sanningar. Gud tål att ifrågasättas. Och genom ifrågasättandet och knådandet blir vi mer genomtänkta. Vi växer i vår tro, kan man säga. Men det finns en annan aspekt på det hela också. Något som också är värt att reflektera över. Jesus säger i Markusevangeliet: Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in. Man ska inte kasta ut barnet med badvattnet, som man brukar säga. Att reflektera över sin barnatro är inte detsamma som att glömma bort barnets förundran över världen och livet. För om vi analyserar för mycket, lämnar vi ingen plats för det fantastiska. Om vi bara tror på det vi kan se eller ta på, lämnar vi ingen plats för Gud. Verkligheten är ofta mer komplex än vi i vetenskapens tidevarv föreställer oss. Om vi lämnar kvar lite av vår barnatro, och fortsätter tro att under faktiskt kan ske, blir världen större, och, tror jag, också sannare. Att inse det är också att växa i tro.
Lämna ett svar