Det pratas mycket om flockar och flockimmunitet just nu. Hur beter sig människor i grupp, och vilka ledare har vi? Vilka herdar?
Solen lyser här i Malmö. Det sitter människor på uteserveringarna, och i parken ligger det folk på gräsmattorna. Fåglarna kvittrar. Och samtidigt märks det att allt inte är som det brukar: en del har ansiktsmask, vi gör vida svängar runt varandra på grusgångarna, affärerna har minskat sina öppettider. Vi skrattar lite generat när vi möts och säger ”Ja, nu kan vi ju inte kramas, så …” och vinkar från ett säkert avstånd. Och hela tiden pratar vi om det vi har varit tvungna att ställa in, om statistik, om presskonferenser kl 14. De hemsidor som sänder filmer och tv-serier gör säkert alldeles lysande resultat.
Och säkert finns det de som tycker att allt detta är fåraktigt. Dumt. Det finns de som tycker att vi uppför oss korkat, att vi borde göra si eller så. Tyckarna är många, svaren färre. För allt det här vi gör, det gör vi för att på något sätt försöka uthärda en situation ingen av oss någonsin varit i. Vi trevar oss fram i den mörkaste dalen.
För nu är det så tydligt att vi behöver varandra. Vi är som fåren i en flock.
När vi håller på avstånd gör vi det för de andra fårens skull.
När vi låter bli att ses, låter bli att fira gudstjänst tillsammans, låter bli att kramas, gör vi det för de andra fårens skull.
För flocken är aldrig hel utan att alla är med. Och det minsta och sköraste fåret med alla riskfaktorerna är lika värdefullt som det starka fåret. Och kanske är det så att de starka stora fåren ser mer ljus än de som är små och sköra, anar slutet på den mörkaste dalen tidigare, kan skynda sig ut på de gröna ängarna snabbare, men utan de som kämpar är flocken ändå inte hel. Det vet herden, och vänder tillbaka för att bära de små.
Och det är det här som jag önskar att vi tänkte på allihop. Det är så djupt kristet, så ursprungligt Jesus-aktigt, att vårda de allra svagaste och att handla utifrån deras förutsättningar. De starkare får ge avkall på sådant som är lätt eller roligt eller till och med viktigt för att de svagaste ska kunna hinna ifatt. Och det är klart att det svider. Det är klart att det gör ont. Men det är så vi gör, vi kristna, när vi följer i herdens fotspår.
Och det handlar inte bara om ”de andra” när vi pratar om de bortsprungna eller svaga fåren. Plötsligt är det jag själv som behöver den där extra omsorgen. Kanske visar det sig att jag är ömtåligare än jag trott. Kanske har jag fortfarande svårt att erkänna det för mig själv. Och ändå är det så. De starkaste blir de svagaste, de som går längst fram i flocken hamnar längst bak. Men för Jesus, flockens herde, är jag lika viktig ändå. Jag är viktig för honom, jag är viktig för Gud, och jag är viktig för helheten. Oavsett om jag är stark eller svag, riskgrupp eller ej.
Ingen kan rycka Jesus får ur hans hand. Ingen och ingenting. Inte ens ett virus.
Lämna ett svar