
Utanför mitt köksfönster, kan jag se livet som spirar i naturen utanför. Guds skapelse är på väg åter i sin fulla kraft. Det som legat vilande väntar på att slå till med ny kraft. Rapsfälten står gula utanför mitt kontorsfönster. Vårens under sker där utanför som om allt vore precis som vanligt.
Ändå vet du och jag att inget är som det brukar, vi befinner oss i någon form av mellanrum, mitt i ovissheten. Mellan världen så som vi känner den och den ovissa framtiden vi väntar. Där vi hoppas få återgå till en något mer bekant tillvaro, även om den inte kommer bli som förut. Mellanrummen i sig är något högst vardagligt, där är vi ofta mitt i väntan på vad som komma skall. Ändå är det få av oss som känner igen det som är nu.
Vad gör vi egentligen med mellanrummen? Hur hanterar vi dem? Hur möter vi det som skall komma, men som vi inte vet någonting om?
Vi kan se mellanrummen som en välbehövd paus för återhämtning eller nervös väntan inför det som ska komma. Hur vi ser på den gör något med oss. För några år sedan läste jag att vi borde fridlysa mellanrummen. De orden talade till mig. För i olika delar av livet är vi alla i det där mellanrummet fyllt av väntan på det okända det som ska komma. Det är den del av vardagen, det är en del av våra liv. Jag minns att orden då gav mig insikten att våga stanna i det våga vila mitt i det okända.
Just nu, idag är mellanrummet ett annat tänker jag när jag blickar ut över de gula fälten. Jag vill att det ska ta slut. Jag tänker på alla dem som förlorat någon nära i det här. Jag tänker på dem jag vill krama om, dem jag vill träffa. Så tänker jag på tiden vi befinner oss i kyrkoåret. Söndagen före pingst, även det ett mellanrum. Jesus har lämnat i sin himmelsfärd, men lovat att sanningens ande skall komma och vägleda. Hjälparen ska komma. Kyrkofadern Augustinus säger att sanningens ande är kärlekens ande och han ska ingjuta kärlek i deras hjärtan. Löftet gäller i förlängningen oss alla, anden omger oss alla och vill fylla oss med liv och kärlek.
När jag ser mig omkring så ser jag hur folk i denna svåra ovissa tid handlar fulla av kärlek. Människor hjälper dem som inte kan, att handla, håller avstånd och minskar sina sociala kontakter för att vi så smidigt som möjligt ska ta oss ur detta mellanrum. Mitt i detta finns Gud, och Guds ande, sanningens ande. Vi får leva i vetskapen att Gud är med även i mellanrummen det är en del av vårt liv med Gud.
Utanför spirar livet, vi befinner oss i ett mellanrum, men med kärlek i blicken ska vi ta oss igenom detta. Tillsammans men på avstånd får vi fyllas av andens kraft och vänta på en ny tid. Möter vi detta mellanrum tillsammans kommer vi ta oss ut på andra sidan, då får livet spira igen och vi får mötas och krama om varandra.
Lämna ett svar