Vem tröstar dig?

Jag har varit kyrkvärd sedan 1993. Janne blev kyrkvärd 1976. Och ingen av oss sade någonsin emot honom. Aldrig. Inte förrän en kväll.

Det var kyrkvärdssamling och Janne höll i den som vanligt. En sak med Janne: Han tyckte inte att lesbiska passade i kyrkan. Inte i hans kyrka i alla fall. Så han gillade inte Agnes, som var gift med Elsa. Agnes har varit kyrkvärd sedan 2019. Så hon låg i lä, tog inte strid. Men hon slutade inte heller som kyrkvärd.

Janne frågade vad allas favoritbibelord var. Hade han en baktanke, en idé om att Agnes just inte kunde Bibeln så bra? Jag var nog inte den enda som undrade. Men jag berättade om mitt favoritställe – när Jesus säger ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Det är en god påminnelse, tycker jag, som varit med i kyrkan i många år, och sett många strider.

Nu var det Agnes tur. Janne drog efter andan. Han säger ofta något innan hon pratar, vill visa att man inte behöver lyssna på henne. ”Jaha, det här blir väl intressant”, sade han. ”Nu blir det kanske inte ens från Bibeln.” Han tittade sig omkring utmed bordet och försökte fånga våra blickar. Tystnad.

Agnes satt still en stund, tystnaden blev starkare. Sedan sade hon: ”Som en mor tröstar sitt barn, så ska jag trösta er.” Det står i Jesaja 66.” Janne skrattade högt. ”Så dumt,” deklarerade han. ”Så vekt. Jag vill ha en Gud som GÖR saker. Tröst! Ha!”

Agnes tittade på honom utan sin vanliga uppgivenhet. Med något annat i ögonen. Jag var nog inte den enda som höll andan.

”En Gud som gör saker, säger du?” Paus. Tystnad. Samma tystnad som när Röda havet delade sig. ”Vad är det som säger att en mor som tröstar sitt barn inte gör saker? Jag kan berätta om en mamma som går sjutton ronder med barnets rektor för att det finns mobbare i klassen, en mamma som övervinner sin egen rädsla och ett helt livs vanor och stolt går i prideparaden för att tala om att hon älskar sitt barn. En mamma som bankar på dörren till dotterns mobbare en kväll och tar ett snack med hela den familjen. Och som ändrar livet den kvällen, inte bara för sin dotter, utan även för den familjen, för alltid. Det är tröst.”

Tystnaden vid bordet har blivit den sortens tystnad som fick Jean d’Arc att dra ut i strid. Den sortens tystnad som fick Martin Luther King att ställa sig upp och berätta om sin dröm. Den sortens tystnad som har fått kvinnor och män i alla tider att ta bladet från munnen och säga ifrån. Men hon säger inte ifrån, hon säger istället med värme i rösten:

”Vem tröstar dig, Janne?”

Han byter kroppsspråk, sitter plötsligt annorlunda. Hon byter kroppsspråk, blir som vanligt. Lika tyst och blyg som någonsin förut.
Som om ingenting hade ändrats.
Men allting hade ändrats.

Janne mumlar något om att ingen tröstar vuxna karlar. ”Då behöver vuxna karlar någon som ger dem den trösten,” hör jag en röst som säger. ”Den sortens tröst som är Guds tröst. Den sortens tröst som gör skillnad.” Det är visst min röst. Och den slutade inte där.

Så kom det sig att det här blev kvällen när min röst talade ord som jag inte visste att jag hade, talade om tröstens möjligheter och hoppet om att Guds moderliga kärlek ska läka oss. Alla. Lesbiska och kyrkvärdar sedan 1976, och 1993 för den delen.

Det är för alla. Samma tröst. Samma mor. Samma Gud.