Alltså pappa, dina skämt är jätteroliga! Speciellt när skämten är dåliga!

Vi sitter vid matbordet med familjen. Barnen skämtar som vanligt ikapp mellan tuggorna. Jag flikar in ett skämt som får dem att skratta högt, varpå vårt äldsta barn svarar: alltså pappa, dina skämt är jätteroliga! Speciellt när skämten är dåliga!

Jag blir för ovanlighetens skull helt ställd. Min fru tittar på mig utan en enda min i ansiktet, men jag ser hur hennes ögon skrattar. Vårt yngsta barn är inte långt efter sitt storasyskon med orden: ja, när pappa skämtar är det alltid dåligt! Det blir tyst en sekund vid matbordet.

Gode Gud, tänker jag, har jag blivit den som drar pappaskämt och dåliga ordvitsar för mina barn? En fullkomlig storm av tankar och känslor drar igenom mitt huvud. Åldersnoja och desperata funderingar om när jag började bli som min egen pappa. När hände det här egentligen? Mitt i tanken blir jag avbruten av min fru som berättar för barnen att det kallas för ”pappaskämt”. Barnen skrattar igen, och yngsta barnet vänder sig till mig och säger: pappa, du är verkligen bäst när du skämtar!

Vi pausar berättelsen en sekund.

Bäst eller sämst, vem som liknar vem, störst eller minst. Det sägs att lärjungarna ofta bråkade om vem som var störst och först bland dem. Den rollkampen är något som de allra flesta av oss har erfarenhet av. Syskon som tävlar, hierarkier på arbetsplatser och i skolklasser, roller som förändras. Det spännande är hur Jesus lyckas vända saker upp och ned när han talar om vem Gud är och får det lilla, svaga och till och med föraktade att bli viktigt.

Jesus talade ofta om Gud som sin pappa snarare än som en kung eller härskare. Istället för att ge sig in i diskussionen om vem som är si eller så, tar Jesus ett barn som exempel på att vad det innebär att ta emot från sin pappa. Vår storlek, viktighet och roll handlar först och främst inte om vem vi är i jämförelse med andra, utan om vem Gud är i relation till oss: en kärleksfull förälder. Någon vi hör ihop med, liknar och kan lita till. Någon som definierar oss djupare än vi någonsin kan göra i jämförelse med andra.

Vid matbordet vänder jag mig till mina skrattande barn och skrattar jag också. För mina barns skratt och uppskattning när jag skämtar har ju faktiskt ingenting att göra med min åldersnoja eller har-jag-blivit-som-min-pappa-komplex. Mina barn skrattar för att vi liknar och förstår varandra, stor som liten. Och jag skrattar, för att ingen kan dra sådana pappaskämt som min egen pappa, och jag är honom lik. Liksom vi alla får vara lika den som skapar oss, älskar oss och vill oss väl. Guds avbild är vi, och i det perspektivet är vi som är små, av Guds nåd, alltid störst.

En bön:
Gud, vår pappa,
Tack för att vi, dina barn, inte behöver jämföra oss med varandra.
Du älskar oss som vi är. Inte för något vi gjort eller förtjänat, utan för att du är god.
Hjälp oss att likna dig,
inte i storhet men i närhet,
inte i styrka, men i kärlek,
inte i makt, men i nåd.
Amen.

/Prästen Andreas