Det finns en mening i Bibeln som fångar min fantasi varje gång jag läser den. ”Nubiern Eved-Melek ropade till Jeremia: ”Lägg klädtrasorna i armhålorna, under repen!” Den är så märkligt specifik, så vardaglig, att jag hajar till.
Profeten Jeremia sitter fångad i en brunn och riskerar att svälta ihjäl, och Eved-Melek går till kung Sidkia för att rädda honom. Kungen, som tidigare givit tre adelsmän lov att göra vad de vill med Jeremia, eftersom profeten ”spridit modlöshet”, ger trots det Eved-Melek befallning att dra upp Jeremia. Och det är nu det stora händer, för på vägen till brunnen går han för att hämta de gamla trasorna, och sen ger han Jeremia instruktionen att lägga dem i armhålorna.
Varför skrivs aldrig ut, men den som har firats i rep någon gång vet hur de skaver mot huden. Eved-Melek inte bara räddar Jeremias liv, han ser också till hans välmående.
I många kyrkor firas idag Diakonins dag. Temat är Medmänniskan. På de flesta ställen är det nog den gyllene regeln, som dyker upp i evangelieläsningen idag, betonas, men för mig är det Eved-Melek som mer än någonting annat visar på ett diakonalt förhållningssätt. Att inte bara bekymra sig om nöden i nuet, men också om förutsättningarna för att kunna leva ett gott liv i framtiden. Att tala sanning till makthavare som så lätt påverkas av perspektiv som drabbar den enskilde, och därigenom göra skillnad.
Dom Helder Camara, brasiliansk ärkebiskop, sade en gång: ”När jag gav mat åt de fattiga kallade de mig helgon. När jag frågade varför de fattiga var hungriga, kallade de mig kommunist.”
Hade Jesus nöjt sig med att bota sjuka hade han sannolikt aldrig blivit korsfäst, men talet till och om makten blev för provocerande. På samma sätt är det diakonala förhållningssättet politiskt i den meningen att det handlar om handling i nuet för att påverka framtiden. Konkret handling i hjälpinsatser för grupper och enskilda människor, och konkret handling i påverkansarbete gentemot och tillsammans med samhälle och offentliga institutioner.
Målet är alltid ett värdigt liv, utöver själva överlevnaden. Därför är ett diakonalt förhållningssätt också en utmaning till kyrkorna och till samhället i stort. Välgörenhet är ibland nödvändigt, men att minska utsattheten är absolut livsviktigt för oss som samhälle. För det krävs uthållighet, uppoffringar och en kritisk blick på oss själva..
Den här tiden som vi lever i har nog fått många av oss att ifrågasätta gamla invanda mönster och behov. När vi rör oss mot framtiden, trevande och sökande efter ny stabilitet, kan Eved-Melek vara en god guide. Inte bara överlevnad, utan ett värdigt liv. Vad gör vi för att minska klyftorna? Vad gör jag för att hjälpa min medmänniska till ett värdigt liv? Är min uppgift att helt enkelt flytta på mig så att jag inte tar resurser som någon annan skulle behöva?
I ordet ”medmänniska” finns vårt behov av varandra inneslutet. Med varandra går vi mot framtiden. Med varandra och med Gud.
Lämna ett svar