När vi läser Bibeln kommer de ofta emot oss, de där orden. ”Kära systrar och bröder” eller ”Vår Fader” eller ”mina barn”. De där som handlar om familj. Och jag tror att vi är flera som har en lite komplicerad relation till de orden. Vad betyder de i en tid som vår, med bonusföräldrar och valda syskon och andra utvidgningar av den traditionella bilden av familj?
För några år sedan brukade vi ha ett konfirmandpass om familjer. Vi började med att rita upp våra släktträd. Mitt släktträd är komplicerat. På båda min mammas och min pappas sidor finns det skilsmässor, omgiften, bonusbarn, extrafarmödrar och så vidare. Efter hand började konfirmanderna fnissa när det knappt gick att se hur grenarna på släktträdet spretade och bröts av. Och det intressanta i hela min berättelse är att vi i min galna jättefamilj har en ganska stark släkt- och familjekänsla. När min pappa (som alltså inte är min biologiska pappa) fyllde 60 för några år sedan var det ungefär ett femtiotal personer på middag. Av dem var två biologiskt släkt med honom, men alla räknades som nära familj.
När konfirmanderna sedan skulle rita sina egna träd blev det mycket småprat och bubbel i salen, många skratt men också ibland en del gråt.
Och jag tror att det är just trassligheten och trasigheten i våra mänskliga familjer, utöver kärleken och närheten, som gör dem till så bra bilder för kyrka, och för vår relation till Gud. Det finns helt enkelt inga andra namn som passar bättre som beskrivning på de komplexa relationer vi har till varandra i den kristna gemenskapen, och på vår komplicerade relation till vår skapare.
Vi gör uppror, distanserar oss, ifrågasätter som värsta tonåringen, men behöver också närheten, tryggheten och den uppmuntran som bara en god förälder kan ge. Ibland hör jag människor säga att bilden av Gud som fader, eller moder, inte funkar för dem eftersom de haft så elaka föräldrar, och det är inte svårt att förstå. För andra med liknande erfarenheter blir Gud som förälder en bild av ett gott föräldraskap som de kan ta till sig, vila i, när deras biologiska föräldrar inte kunde eller ville finnas där. Det är svårt, det här med familj och relationer, för många av oss. Men det är också där som många av oss har vår trygghet.
Jag tycker att det är lite skönt då, med allt detta i bakhuvudet, att läsa om hur Jesus hemma i byn definieras som ”snickarens son”, och hur folket där i Nasaret har svårt att tro på honom eftersom de har koll på hans familjesituation. Inte ens Guds son kom undan familjekomplikationer och trassel.
Faktum är ju att det knappt finns en enda prydlig och välartad familj i hela Bibeln. Det är extramammor och otroheter och bonusbarn och månggifte och en massa annat som komplicerar livet för alla våra förfäder och förmödrar i tron. Som för oss, ungefär. Men tron lever vidare, och Gud finns närvarande i allt det vi kämpar med. Det är något att vila i, oavsett vad vi ger Gud för namn.
Lämna ett svar