”Något av det viktigaste är att få känna känslan av att bli tagen i anspråk. Det vill jag få människor att känna.” Ungefär så sa en kyrkoherde till mig. Det där samtalet har verkligen gripit tag i mig och orden har följt mig sedan dess. Det känns viktigt och vackert, att bli tagen i anspråk. Samtalet har satt sina spår och uttrycket har blivit viktigt för mig. Det har gett mig en större förståelse för varför mina ungdomsår i kyrkan blev så viktiga. Det har bidragit till mitt förhållningssätt i arbetet med människor.
Det finns dem av oss som kanske inte alls kan relatera till känslan att få bli tagen i anspråk. Eller dem av oss som med avund i blicken ser en kollega bli tagen i anspråk och fylls av känslan ”det där kan ju jag minst lika bra, varför får inte jag chansen?” Det har nog jag också gjort någon gång.
I helgens evangelietext läser vi om arbetarna på vingården. Arbetarna som jobbat hela dagen får lika mycket betalt som dem som bara jobbat sista timmen. De som jobbat hela dagen uppmärksammar detta orättvisa. Visst känns det orättvist, jag är först med att ställa mig på deras sida. Men vingårdsägaren påpekar att alla fått efter överenskommet. Jag kan fortfarande tycka det är orättvist och jag är verkligen inte helt överens med texten, men vingårdsägaren har ett behov av fler arbetare och ser att det finns fler som behöver arbete och tar dessa människor i anspråk även i den sena timmen.
Människorna jag mötte under mina ungdomsår i kyrkan tog mig tidigt i anspråk. De sa att jag kunde massa saker och jag vågade tro deras ord för de stod bredvid och stöttade mig. De tvingade mig aldrig att välja mellan saker jag tyckte om. Som att jag åkte mellan fotbollsmatcher och konfirmationshelger bara för att jag ville båda. Det fick vara helt okej. De människorna har varit förebilder för mig genom livet och idag har jag flera av personerna som hejade på mig som ungdom som numera hejar på mig som kollega.
Jag tror att det är så även med Gud. Att Gud tar oss var och en av oss i anspråk för att bereda plats för Guds rike här och nu. Gud vill att du och jag gör vad vi kan, det kan vara stort eller smått, mycket eller lite, under dagens sista timmar. Och under tiden står Gud där bredvid dig och mig när vi provar våra vingar och hejar på.
Sen det där samtalet så har ”att ta i anspråk” blivit ledord för mig. Det beror på att jag vet vilken betydelse det har haft för mig. Jag vill gärna att människor i min omgivning ska få känna det samma. Jag tror att vi kan öva oss i det att ta varandra i anspråk, genom att be om hjälp när vi behöver och kanske även när vi inte behöver det för att vi är fler som kan arbeta tillsammans. Och under tiden när vi provar våra vingar och tvivlar och vänder oss om, då står Gud där hejar och tror på oss.
/Maya
Lämna ett svar