Har du funderat över ordet ”tack” någon gång? Det gör jag ofta. Tänk dig en alldeles vanlig dag i ditt liv, hur många gånger säger du tack?
Tack för en ny dag, tack till den som räckte dig smöret, tack till främlingen som höll upp dörren, tack för skjutsen, tack för mejlet, tack till kollegan som hjälpte dig, tack för maten, tack, tack, tack, god natt.
Det skulle vara logiskt om ordet förlorat sin innebörd i vår tid, om tack bara var ett ord vi använder för att fylla ut våra meningar. Ändå tror jag att du kan höra skillnader i olika former av tack.
Du känner kanske på dig när någon tackar dig på riktigt, och inte bara för att vara artig: när någon ser dig i ögonen och både med blick och ord säger tack för något du gjort, sagt eller för att du är du. Det är ordets rätta stund, till och med ett sätt att leva våra liv.
Tack för allt! Ropar jag genom korridoren till kollegan i min församling. Det är ju förstås dumt, för hur skulle jag kunna tacka för allt? Kanske är det just därför. Jag kan inte tacka för allt, men jag kan försöka vara tacksam för allt.
Jag borde kanske säga till kollegan: tack för att dina gåvor, tack för din tid, tack för att jag får uppleva gemenskap med dig, tack för att jag får försöka bygga vidare på Guds rike med dig, tack, tack, tack.
Skulle orden betyda något om jag sa dem varje dag? Nej, sannolikt inte, och kollegan skulle nog ledsna på mitt tackande. Så istället säger jag ibland ”Tack för allt” och försöker tacka på riktigt när chansen uppstår.Det är en konstform att välja sina stunder att tacka, att i både ord och handling visa sin tacksamhet för människorna omkring en. Det kräver övning, uppriktighet och en liten nypa mod.
I en av texterna till denna söndag möter vi en man som verkar bemästra den konstformen. Jesus gav tio sjuka män uppgiften att visa upp sig för prästerna och på vägen dit blev de tio helade från sina åkommor. En av dem, mannen som blir vår förebild, gick aldrig till prästerna utan vände tillbaka till Jesus.
Han vände tillbaka för att kasta sig inför Jesu fötter och med ord och handling visa sin tacksamhet. Han var så uppfylld av att ha fått livet och hälsan tillbaka att han behövde få säga tack. Tack till den som fick det omöjliga att bli verklighet.
”Tack, Jesus.” Två av mina absoluta favoritord. Ett helt annat tack än det som jag säger för att vara artig. Det är ett tack som inte egentligen kan utryckas i ord, men som får rymmas i det lilla.
Ett tack för den kärlek som ständigt strömmar från Jesus. Ett tack för ledning, för omsorg, för livet, för hösten, för kollegan, för det omöjliga kan bli möjligt.
Ordet tack har inte förlorat sin innebörd, men kanske behöver vi påminna oss om vad det innebär att leva i tacksamhet. Vi behöver liksom mannen, vända tillbaka våra hjärtan och våra tankar och våga säga: Tack Jesus. Tack för allt.
Lämna ett svar