Det knarrar under skorna när jag går i snön mellan träden. Den gamla kyrkstigen slingrar sig uppför kullen och igenom ett skogsparti, sträcker sig fram till vita kyrkan högst upp på krönet. Trots det knastrande underlaget och lite halka går det bra att ta sig upp mot kyrkan, för den gamla kyrkstigen är väl upptrampad. Det finns gott om fotspår att vandra i, både stora och små. Alla de som gått före mig upp för kullen för att be i den vita kyrkan på krönet.

I söndagens evangelium får vi höra om Johannes döparen. Han fick bana väg för Messias och bereda folket inför ankomsten av den räddare som Gud utlovat. På något underligt vis känns det som att mina steg på en snöig vinterstig nästan 2000 år senare hänger ihop med den väg Johannes fick bana. Spåren i snön blir liksom hans spår. Jesus spår. Lärjungarnas spår. Spår efter alla de som gått före i tron och banat väg.

Medan jag går börjar jag att tänka: vilka människor är det som trampat upp stigen i mitt liv? Berett väg för den tro jag får bära? Jag tänker på min mormor som bad ”Gud som haver” med mig när jag var liten. Jag minns min barnkörledare som lärde mig att sjunga ”Jesus älskar alla barnen”. Jag kommer ihåg vänner, familj och förebilder som trampat upp stigen för den kristna tron i mitt liv. Alla de som hörsammat Jesus ord: ”Följ mig”.

Fundera en liten stund: vilka människor har trampat upp trons stig i ditt liv? Vem banade och beredde vägen för dig? Hur du kanske någon i ditt liv som lärde dig att be? Någon som tog med dig till kyrkan? Någon som hjälpte dig att upptäcka det heliga i tillvaron? Passa på att tacka Gud för dessa människor, oavsett om det är Lucia, din mormor, en förälder eller din konfirmationspräst.

Jag kommer lite längre upp för den snöiga stigen och tankarna vandrar till framtiden. Tänk om det finns människor som kommer gå efter mig på den snöiga kyrkstigen? Vandrare som jag får trampa upp snön för, bana väg för på trons väg? Inte genom att jag skulle vara särskilt speciell, utan just genom att jag vandrar i spåren efter den som sa ”följ mig”. Tänk om kristna om 100 år att bära en tro för att människor som du och jag valde att bana väg och följa Jesus. Tanken värmer mig när jag går.

Fundera en stund: vilka människor i ditt liv vill du trampa upp stigen för?

Sakta men säkert får jag vandra uppåt i den knarrande snön tills jag når toppen och den skinande vita kyrkan på krönet. Även om jag gick ensam i backen är jag inte ensam. Stigen är väl bevandrad. Banad av de som gått före. Beredd för de som kommer efter. Med samma ursprung och mål för oss alla. Den Messias som gått före och väntar på oss.

Vi ber:
Gud, oss mig att vandra på trons väg.
När vägen känns svår, påminn oss om de som gått före.
När vägen känns lätt, låt då våra steg trampa upp stigen för andra.
Lär oss att se dina fotspår och följa dem tills vi når målet.
Amen.

Andreas Sundström, präst i Svenska kyrkan