”Hej, det är jag” sa min goda vän i telefonen, och började direkt berätta om något som hänt utan att fråga om det passade. ”Hej, det är jag.” Så kan man inte säga till de flesta man ringer tror jag. Oftast går inte att anta att den man ringer direkt förstår vem som ringer eller varför.
Men för mig, och kanske för dig också, finns det en liten skara av människor som vet vem jag är, som vet hur jag låter och har mitt nummer sparat sen länge. Till de människorna kan vi säga: ”Hej, det är jag” och sen tala om allt som ligger på vårt hjärta med en förväntan om att den på andra sidan bryr sig på riktigt.
Det är till dessa människor som vi inte behöver presentera oss, prestera något eller använda särskilt utvalda ord – vi kanske till och med ringer bara för att prata en stund.
På söndag firar vi Bönsöndag runt om i våra kyrkor, några veckor efter påsk får vi chansen att stanna upp vid hjärtats samtal med Gud. Bönen är samtalet där det inte behövs några tekniska attiraljer eller hjälpmedel. Även om det finns många goda hjälpmedel: församlingens gemenskap, frälsarkransen, bönböcker, Bibeln och så mycket mer. Det kan vara hjälp på vägen till ett fördjupat samtal med Gud.
Men vad behöver du egentligen för att be? Jag tror att allt du behöver ett öppet hjärta och modet att våga säga: ”Hej, det är jag.” Att säga orden med samma förtröstan som till en nära vän, med en tro på att ditt liv är viktigt för Gud och att det som tynger ditt hjärta också berör Guds hjärta. Det är inte de många orden som är bönen, utan det öppna hjärtat som söker svar.
Jesus använder vänskap som exempel när han talar till oss om bönen. Han ber oss att föreställa oss att en vän kommer till oss i natten och ber om bröd. Hur skulle vi möta den vännen? Skulle vi visa bort den? För våra närmsta gör vi inte det – så tänker Gud på oss.
Jesus säger: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.” Han kallar oss till att frimodigt be, söka och bulta – att försöka lita på att Gud hör oss när vi ropar till honom. Att gång på gång lägga fram vårt liv och världen som vi ser den för Gud. Att våga ropa både hjälp och tack.
Vi kan våga lita på att Gud inte ser vårt samtal och klickar upptaget. Stör ej existerar inte, linjen är öppen. Samtalet börjar närhelst vi säger: ”Hej, det är jag.” När vi vågar tro att Gud lyssnar, även om vi inte kan se eller höra honom.
Vissa dagar börjar samtalet på ett annat vis, såsom det också är med en vän. Vi ropar vännens namn i telefonen eller på gatan – för att vi ropar efter den vi behöver. ”Fader!” ”Jesus!” ”Gud!” Eller det tilltalet som känns rätt.
Jesus kallar oss för sina vänner, den rätten har han gett oss. Rätten att våga lita på att vår bön hörs och når den som gläds över vårt samtal och ler när orden kommer, när hjärtats portar öppnas för honom.
Hej, det är jag. Kanske svarar Gud: ”Äntligen, älskade barn!” Och Gud ler som bara Gud kan le.
Lämna ett svar