Guds medkänsla

Pojken satt på sitt rum. Han mådde inte bra. Det hade inte varit en bra dag. Orden och tankarna surrade i huvudet på honom.

”Det där var ju riktigt dumt gjort.”
”Hur kunde du misslyckas med det där? Så dåligt.”
”Hade du låtit bli att äta den där godisbiten så hade du inte varit så tjock.”
”Vad ful du är.”
”Kan du inte bättre än så där? Värdelöst.”
”Du är ju helt misslyckad.”
”De låtsas bara tycka om dig. De tycker egentligen att du är en idiot.”

Det finns så många hemska saker att säga till en annan människa. De flesta av dem skulle vi nog aldrig yttra och om vi hade hört någon säga det så skulle vi förhoppningsvis sagt ifrån.
Hade någon sagt alla de sakerna som surrade runt i pojkens huvud till honom så hade vi kallat det för mobbning. Men nu hade ingen sagt de där sakerna. Inte någon annan i alla fall, och inte högt.
Pojken tänkte dem om sig själv.

När jag var liten tänkte jag många hemska saker om mig själv. Allt ifrån att jag var misslyckad till att jag var tjock, till att alla mina vänner egentligen skrattade åt mig när jag inte var där. Jag kunde inte låta bli att låta tankarna surra i huvudet om hur misslyckad jag var.

Men en gång ställde någon en fråga till mig som fick mig att stanna upp. Jag har glömt vem som ställde frågan men frågan lever kvar hos mig:

”Vad hade du sagt en vän som tänkt så om sig själv?”

Självklart hade jag inte sagt ”Ja, du har helt rätt. Du är så dålig, misslyckad och värdelös.” Jag hade försökt berätta för min vän att det inte var sant. Att min vän var älskvärd. Att min vän var värdefull.

Så om jag nu skulle sagt så till min vän som gjort samma sak som jag gjorde, varför skulle jag göra något annat mot mig själv?

Det är lätt att döma andra. Vi gör det ofta. Men för många av oss så är det ännu lättare att döma oss själva, att helt glömma bort att visa oss själva den medkänsla som vi visar andra.

På söndag firar vi fjärde söndagen efter trefaldighet med temat ”Att inte döma”. Vi påminns om att domen inte är vår, den är Herrens. Gud är den som ska döma, inte vi, och när vi dömer andra och oss själva så tar vi på oss en uppgift som inte är vår.
Det är en uppgift som vi inte har förmågan att klara av.
Gud ser det vi inte ser. Utmaningar, svårigheter, strävanden.
Gud är det vi inte alltid klarar av att vara. Barmhärtig, kärleksfull, medkännande.

Allt för ofta så dömer vi andra och oss själva. Vi behöver påminna oss själva om att visa medkänsla mot så väl andra som oss själva.

Och när vi misslyckas med det, när de där otrevliga orden surrar i huvudet får vi påminna oss om att Gud ser på oss med medkänsla även när vi inte klarar av det. Gud är vännen som vill påminna oss om att vi är älskvärda och värdefulla.